En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom.
På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.

Jag har läst och läser mycket deckare och det är inte ofta jag hittar något som känns nytt och spännande. Men nu har jag gjort det, Carins bok om om Hammarbypolisen Conny Sjöberg och hans kollegor är ruskigt bra. Det är en intensiv historia med mörka hemligheter som går långt tillbaka i tiden. Mördaren är en mycket kallsint och ond person, vi får i boken dels ta del av mördarens förflutna och dennes tankar under tiden jakten på denne pågår. Carin lyfter fram det vardaglig och det grå, sätter det i rampljuset och det är ingen vacker bild vi får se. Mot slutet satt jag och vred på mig i stolen och ville nästan hoppa fram till slutet för att spänningen blev för stor. Men jag klarad av att inte tjuvkika och det var tur för den twist som kommer i slutet på boken är helt oväntad. Detta är en mycket bra bok som jag verkligen gillar och jag kommer läsa dom andra i denna serien också.

Läkaren och rättsantropologen David Hunter kallas till den lilla ön Runa i Yttre Hebriderna i ett rent rutinärende. De svårt brända kvarlevorna av en människa har påträffats i en enslig stuga och polisen betraktar det hela som en tragisk olyckshändelse. Men när Hunter undersöker liket kommer han fram till att det är mycket som inte stämmer. Det är fråga om ett mord, och han kallar på förstärkning från fastlandet. Då bryter stormen lös och ön blir helt isolerad.
En mördare går lös på Runa och skräcken sprider sig i det lilla samhället. Skräcken är befogad – snart visar det sig att mördaren bara har börjat.

Vi befinner oss alltså återigen på ett isolerat ställe, nu ännu mer än i första boken Dödens kemi som utspelar sig i en by mitt ute i ingenstans, för nu är vi på en ön Runa i  Yttre Hebriderna. Dessutom är kommer det en storm som isolerar hel ön. Ön är liten och det bor inte många på ön, alla känner alla. Och nu går det en mördare lös, allt medan stormen viner och mörkret lägger sig över ön. Jag känner kylan, jag känner skräcken som lägger sig över öns innvånare och jag känner Davids panik över att vara den enda som finns på ön som är utomstående. Dessutom är han ju där för att hitta mördaren, och det vill någon inte att han gör. Davids liv hänger på en skör tråd och han utsätts för flera mordförsök. Beckett är duktig på att bygga upp stämningen och snart börjar man titta över axeln för att vara säker på att man fortfarande är själv. Det är mycket effektfullt och mycket spännande. Visst känns historien lite som en upprepning från förra boken, isolerad plats, galen mördare, storm, argsinta by invånare och David som kämpar mot ondskan. Men det gör inte så mycket faktiskt, för det är ju ändock en helt annan historia och en helt ny plats med en ny galen mördare och nya by invånare. Och när dessutom strömmen går och all kommunikation med omvärlden slåss ut då blir det extra nervpirrande. Men dock höll jag på att kasta boken i väggen när jag kom till slutet. så får man icke göra som Simon gjort! Det är förbjudet! Tänker inte säga vad Simon har fått för sig att göra om ni nu ska läsa boken. Men det är ett fruktansvärt slut. Måste ha tag i del tre snabbt nu.