Jag medger att jag aldrig märkte något ovanligt med Charles Strickland i början av vår bekantskap!, säger berättaren i inledningen. Det var när Strickland var börsmäklare i London och levde ett välbärgat borgerligt liv med fru och två barn. Men en dag bryter han upp, lämnar allt och far till Paris för att måla. han vet inte om han någonsin kan bli en konstnär, men han måste försöka inget annat betyder något. Han drivs av sin lidelse som gör honom hänsynslös mot både sig själv och andra. Strickland blir berömd men inte förrän efter sin död på Tahiti, dit han kom av en tillfällighet och stannade. I Paris hade han levt i armod. På Tahiti är livet lättare tillsammans med den unga infödda Ata långt från bebyggelsen, och han har funnit sina motiv och målar, målar. Berättaren, som liksom alla andra inte insåg konstnärens genialitet, är fascinerad av hans personlighet och livsöde. Att söka utröna hans hemlighet är fängslande som en detektivhistoria. W. Somerset Maugham hade Paul Gauguin i tankarna när han skrev Månen och silverslanten som utkom 1919
Detta var en mycket intressant bok med ett rikt persongalleri. Här kommer många udda figurer fram. Speciellt Mr Strickland själv som helt abrupt lämnar hela sitt borgerliga liv bakom sig och det inkludera hans fru och hans två barn.Först tänkte jag vilken skitstövel, men sen börja jag förstå att han jagade en dröm, vision eller något annat som bara han visste vad det var. Och för att hitta det så var han beredda att göra precis vad som helst för detta något gör honom helt besatt och ingetannat betyder något för honom. Han struntar helt i att han på sin väg krossar andras liv, såsom Blanche och Dirk, ett par vänner till berättarfiguren. Vars historia också får lov att ta plats och får mig att bli djupt berörd, störd och irriterad. Starkt av en författare att kunna ge en så många motsatta känslor i en och samma bok.
