Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Emile Zola, Therese Raquin

Thérèse Raquin (1867) är Zolas genombrottsverk. Det är en naturalistisk skildring om otrohet, mord, kärlek och hat. Thérèse, som är olyckligt gift med Camille, inleder ett förhållande med makens kamrat Laurent. Thérèse och Laurent blir djupt förälskade i varandra och tillsammans planerar de att mörda Camille, för att de sedan skall kunna börja ett nytt, lyckligt liv.

Nu har jag kämpat med Therese och Laurent i snart två veckor. Jag orkar inte mer, jag erkänner! Jag skummade dom sista 30 sidorna för att komma till slutet. Zola skriver i sitt företal, det som han kände sig tvingade till att införa i boken pga av den häftiga kritik som boken fick när den kom ut första gången, att han ville ge en exakt skildring av en människas psyke, helt vetenskapligt. Men Zola har ett stort sinne för detaljer och effekter, hans intresse för de mänskliga passionerna tog ofta överhand. I en långsam takt så rör vi oss allt längre ned mot botten av den lerfyllda dammen, vi dras in i dessa två personers förvridna sinnen och ser varje lite detalj i deras vidriga hallucinationer lika skarpt som om dom var i samma rum som en själv. Zola säger i sitt företal att han vill likt en obducent dissekera det männskliga psyket likt ett lik som man skär upp och blottlägga allt som döljs innanför huden och musklerna där under. Jag mår illa av dessa personer, dom är vedervärdiga. Samtidigt fascineras jag av historien och jag förstår Zolas syfte till varför han skrev denna bok. Jag förstår hans intresse av psykologi och de mänskliga passionerna. För vad är det som driver en till att begå ett mord, till att ingå ett äktenskapsbrott, till att förnedrar sig så som dessa två gör hela tiden.  Jag förstår att denna bok blev en skandalsucce då den kom ut, Zola klär inte sina ord i bomull eller linda vackert silke om dom. Utan han visar upp allt i klart ljus och räds inte för det smutsiga, det syndiga och inför förnedringen.  Han gör det alltså så pass bra att jag inte orkar ta mig igenom dom sista sidorna. Jag som älskar skräckfilmer, gärna splatter, blod och psykotiska galningar, det rör mig icke ett enda dugg. Detta som inte ens är en skräckbok gör mig mer rädd och mer nervös och illamående än vad en vanlig film skulle kunna åstakomma, det skrivna ordet har alltid haft stor makt över mig och säkert över många andra med. Det skrivna ordet försvinner aldrig, det är inpräntat på pappret, i mitt minne, i alla läsares minne, det försvinner inte såsom en film gör. Som sagt 1867 kom denna bok ut, 2009 sitter jag med den och blir illamående och rädd av den. Intressant tanke det där faktiskt!

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu