Martin är en liten stockholmspojke med en trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. Men medan Martin växer upp förändras staden, världen växer. Han träffar vänner eller går på cafe och pratar om flickor och Gud och själens ensamhet. Om kvällarna ger han sig ut i nattvimlet och tror sig ha erövrat världen och kvinnorna. Men i Martin Bircks instängda värld står tiden stilla och förändringar ter sig omöjliga. Långsamt går han in i ett alltmer stilla vemod. Ändå dör aldrig drömmen om kärlek.
Martins barndom är en ljuv skildring av en barndom i sekelskiftets Stockholm, han tillhör borgarklassen och hans föräldrar är trygga och kärleksfulla. Här blommar språket och solen skiner ständigt medan vinden viskar i träden. Sakta så växer så Martin upp, tar studenten och går in i vuxenlivet. Han konfronterar Gud och kyrkan, lämna det därhän och går vidare. Hela boken är en långsam läsning, orden känns små och mer viskande än skrikande. Det är vemodig men vackert att följa Martin genom dom första vuxna åren, en aningen stillastående en stund då Martin vacklar och tycker livet har stannat helt för honom. Sista delen av boken är den som har mest bett i sig, där växer orden och blir arga, här möter vi Martins stora kärlek, här får vi höra och känna hur synen på kärlek och sex var så totalt annorlunda jämtemot nu. Dom två som inte kan visa sig öppet, trots att dom älskar varandra. Söderberg har ännu en gång gett mig en mycket trevlig läsestund, stillsammar än tidigare, mer vemodigt men en mycket behaglig läsning var det.