Namnbrunnen består av elva sagor, infogade i en ramberättelse där sagoberättare från alla länder samlas på Akasha-torget i Pa Chad. Där står skrivaren och nedtecknar vad som sägs, och det är de sagor som läsaren får ta del av. I dessa sagor figurerar prinsar och prinsessor, kungar och drottningar, men också Anubis dyker upp, en vampyr och en rad andra av sagans väsen.
Även detta är en helt ny bekantskap för mig och jag erkänner villigt att det var det vackra omslaget (Grönt med ljusare slingor av blommor och blad med guldtext) som drog mig till Edelfeldts bok! Men nu när jag blivit dränkt i Edelfeldts vackra och sagoskimrande ord så kommer jag villigt att återkomma till henne, oavsett hur boken ser ut på utsidan. Jag är förtjust i hennes förmåga att skapa magi med orden, att berätta sagor för vuxna som känns precis som när man var liten, insvept i en varm filt och farmors röst som viskande berättade om prinsar och prinsessor, häxor och andra ting från sagans värld. Varje saga i namnbrunnen har sitt budskap, sin mening men det är upp till en själv att hitta den. Edelfeldt tvingar inget på en utan låter sagans magi verka för sig själv. Edelfeldt har sitt eget språk och sina egna ord som kan verkar vara helt vanliga och vardagliga på ytan men så mycket magi som ryms i dom. Jag gillar bokens uppbyggnad, en ramberättelse som för boken framåt genom dom elva sagorna som knyter an till varandra. Det gör att det inte blir så spretigt och att det känns som en hel berättelse och inte uppstyckade på elva fristående avsnitt. Trevligt med den kursiva texten på själva ramberättelsen och sedan vanlig stil på sagorna. Blir en snygg uppdelning då. Underbart och jag kommer återkomma till edelfeldt mycket snart igen.
