Ivan Bunin är en av 1900-talets största ryska författare. I tjugotvå mästerliga kärleksnoveller som nu för första gången presenteras i svensk översättning utforskar Bunin den bitterljuva kärleken. Med bred pensel målar han ”det ryska landskapet: melankoliskt, ibland ödsligt. Med en nästan ödesdiger stämning ger han liv åt mötet mellan män och kvinnor som korsar varandras väg för att strax skingras igen.
Ivan Bunin (1870-1953) föddes i Voronezj i Ryssland. Familjen tillhörde en gammal adelssläkt med konstnärliga anor. Han började skriva tidigt och debuterade som poet men blev mest berömd för sina stämningsfulla, elegiska prosaberättelser. 1920 lämnade han Ryssland och bosatte sig i Frankrike där han stannade till sin död 1953. Under 1920-30-talen skrev han en rad av sina bästa noveller och 1930 kom en självbiografisk roman ”Arsenjevs liv”. Tre år senare tilldelades Ivan Bunin, som den förste ryske författaren, nobelpriset i litteratur.
Bunin tecknar med en ömsint och vemodig penna korta men så ljuvligt underbara möten mellan mannen och kvinnan, ett hastigt möte på ett tåg, en bitterljuv ungdomskärlek och andra romantiska möten. Kärlekens ömma låga brinner med en intensiv hetta och bränner sina offer lika mycket som den skänker värme och vila. Orden är avskalade ändå in på benet och nerverna ligger blottade i solljuset, ändå så vibrera texterna med lust, hetta, lidelse och av kärlekens våndor. Bunin är en mästare att med sin penna måla upp det ryska landskapet så man kan se det framför sig, svävande som en hägring i öknen ” Regn hela tiden, tallskog runt omkring. Allt som oftast tornade vita moln upp sig över skogen i den klarblåa skyn högt däruppe rullade åskan, sedan föll ett glittrande regn genom solskenet, den tryckande hettan förvandlades hastigt till väldoftande ånga från tallarna. Allt var blött,glansigt, spegelblankt...” (S.30 ur Muza)
Sista stycket i novellen I Paris, s 93 ”Hemma började hon städa lägenheten. I garderoben i korridoren fick hon syn på hans gamla sommarrock, grå med rött foder. Hon tog ned rocken från hängaren, tryckte den mot sitt ansikte medan hon sjönk ned på golvet. Hennes kropp skakade av högljudd gråt och ropande bad hon att någon skulle förbarma sig över henne” Här krampade mitt hjärta sig i plågor och tårarna rann, ett så fullständigt perfekt stycke, som är så smärtsamt att läsa. Och hela Bunins bok är ett litet mästerverk, jag förstår verkligen varför han fick nobelrpiset för det är han förtjänt av. Detta är det jag själv drömmer om att åstakomma med min egen penna, jag tvivlar att jag ens kommer en ynka mm i närheten ens av Bunins storhet men det gör mig inget, för jag njuter istället av hans ord och meningar.
