Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara. När de var tio friade han till henne. När de var elva kysste han henne för första gången. När de var tretton blev de ovänner och talade inte på tre veckor. När de var femton visade hon honom ärret hon hade på vänster bröst. Deras kärlek var hemlig och det berättade inte för någon om den. Han lovade att han aldrig så länge han levde skulle han älska någon annan flicka. Tänk om jag dör?undrade hon. Inte ens då sa han/…/ När de var sjutton älskade de för första gången med varandra, i ett skjul, på en bädd av halm. Senare när det hände saker de aldrig kunnat föreställa sig- skrev hon ett brev till honom där det stod: När kommer du att lära dig att det inte finns ord för allt?
Krauss har ett mycket eget språk, ett levande språk som berör mig. Historien i sig är vacker, den snirklar sig fram och över världen, via och genom personer som jag fäster mig vid. Det är en bok om kärlek men även om sorg. Det handlar om livet och alla dom hinder vi mötter på vår väg genom det. I boken finns ännu en bok som är stor betydelse för alla inblande för pojken Leo och den flicka han älskar och som han aldrig slutar älska. Ibland tappar jag spåret, känner att jag kommit vilse, jag måste andas och fundera så jag vet vad som egentligen händer och vad som egentligen sägs. Boken är uppbyggd på ett mycket anorlunda sätt och jag älskar Krauss sätt att ge dom olika stycken underfundiga rubriker. Magisk bok som kommer stanna kvar länge hos mig. Dom personer som bebor denna historia kommer jag sakna och dom kommer finnas kvar hos mig.
