Här samlas några klassiska men i Sverige ganska okända skräckberättelser. Totalt är det sex verk som i huvudsakligen kronologisk ordning från 1796 till 1928, med en skräckarsenal som löper från de traditionella gastarna till de moderna naturvetenskapliga teoriernas nya användbara fasor.

Matthew G Lewis, Alonzo den tappre och skön Imogen: Är ett skillingtryck och här i boken med noter! Detta skillingatryck trycktes först i författarens skandalomsusade bok The Monk ( som jag har och även läst). En traditionell spök”visa”. Snyggt med noterna till.

Bram Stoker, Draculas gäst: Är från början det första kapitlet i boken Dracula, som dock förläggaren tog bortför att boken inte skulle bli för lång. Givetvis var jag tvungen att kolla min egen utgåva av Dracula ochdöm av min förvåning, översättaren är Sam J. Lundvall! Detta första kapitel är så bra att det faktiskt är synd att den inte finns med i boken, den skulle bidra till mycket för boken historia.

Edgar Allan Poe, Fakta i fallet Valdemar: En favorit av skräckförfattarna, denna hade jag redan läst i en annan bok. Men det skadar aldrig med en omläsning för denna historia är så pass välskriven och spännande.

H P Lovecraft, Skräckens hus: Ännu en favorit! Och ännu en historia jag redan läst men som jag gärna läser om. Lovecraft är mycket skicklig på att berätta och bygga upp skräcken.

Frank Belknap Long, Tindalos hundar: Mycket intressant liten historia och en okänd författare för mig. Välskriven.

Lord Dunsay, Hummersallad: En väldigt kort liten historia, knappt en sida lång men intressant. Mer åt det skräckhumoristiska hållet.

Ordet Kwaidan är japanska och betyder ”spökhistorier” och det sjutton berättelserna i denna samling är fina exempel på den speciella japanska litterära genre som handlar om övernaturliga ting. För västerlänningar ter sig dessa spökhistorier mycket exotiska, sällsamma och bisarra. Hearn var från början journalist, han skickades till Japan på en repotageresa och där blev han så fascinerad av landet att han lärde sig japanska och blev kvar där hela sitt liv.

Hearn är mycket noggran i sina översättningar från japanska till då engelska, han är mån om alla små detaljer som finns i det japanska språket. Historierna är korta folksagor, blir inte direkt rädd, man är väl för härdad av alla amerikanska rysare och skräckböcker/film. Men alla har dom något att säga, det handlar mycket om andar som inte kan släppa taget och om att dom i det liv dom levt inte handlat rätt.  Mycket behaglig att läsa, språket är lätt och flyter på fint. Jag tror jag ska läsa om den en gång till innan jag lämnar tillbaka den till biblioteket fr dom små nyanserna och detaljerna i orden kräver nog en noggrannare läsning.

Ett höghus i Blackeberga börjar luta. En paparazzifotograf jagar den perfekta bilden men möter något annat. En kvinna hittar ett lik som hon vill ha för sig själv. En tullkontrollant äger en mystiskt förmåga att se vad människor döljer. En man tror han har funnit ett sätt att lura döden. Här finns nio berättelser skrivna på mina pappersväggar, det tunna väggar som skiljer oss från det oförklarliga andra. Det handlar om kärleken och döden. Vad gör vi när de kolliderar och monstren kryper fram ur springorna?

Precis som Ajvides ”Låt den rätte komma in” så kastade mig över denna bok med korta berättelser. Jag hade boken i handen hela tiden och kunde inte släppa taget. Även vid tillfälle då jag nästan mådde illa av fasa. Ajvide vet precis hur han ska använda orden till att skrämma en totalt, det är inte en massa våldsamheter och blod i hans ord. Men små fina nyanser gör att paniken växer och växer. Den faktor att allt utspelas här och nu, i en svensk grå stad som på ytan är helt normal och vanlig gör det ännu mer skrämmander. Jag älskar tex King och Kontz böcker men dom utspelar sig där borta där jag inte är, alltså är jag trygg här. Men med Ajvide kan monstrena titta fram precis här och nu, mitt framför näsan på mig. Att jag bor på landet med mörkar skogar, inga  gatulampor och ett mörkt litet torp med vinklar och vrår gör ju inte saken bättre. Skriver helt kort om ett par av dom jag gillar bäst av dessa berättelser.

Gräns: En kvinna som har en mycket konstig förmåga att kunna se vad människor döljer jobbar lämpligt nog i tullen. Hon är smugglarnas skräck. Men vem är hon? Varför ryggar andra när dom ser henne och varför flyr djuren när hon kommer i närheten. Stark om utanförskap och ensamhet. Och om att känna kärlek mitt i fasan.

Vikarien: Ett samtal och allt vänds upp och ner. En barndomsvän som ber om att få berätta om den där dagen, som sluta med att han försvann spårlöst. Han vill berätta om vikarien. En smygande skräck, en fasa inför något som inte har namn.

Majken: En kvinna, trött på livet, trött på att sköta sin sjuka make, trött på allt. En dag får hon kontakt med Majken. Sen förändras allt i en rasande fart. Och så pang tar allt slut! Ett mycket oväntat slut som gjorde mig häpen. Fascinerande om hur en människa tänker om mitt och ditt. Om vänskap mitt i livet, när allt känns slut.

En bok med utvalda berättelser av skräckmästaren Edgar Allan Poe i nyöversättning av Måns Winberg. Volymen innehåller: Ett fat amontillado, Det skvallrande hjärtat, Levande begravd, William Wilson, Korpen och Kompositionens filosofi – här delar Poe med sig av sina författarknep och visar hur han gjorde när han skrev Korpen.

Denna lilla bok innehåller ett urval av Poes texter, både dom rena skräcknovellerna till några av han kriminaltexter. Boken innehåller även en intressant text där Poe själv förklarar vilka tankar han har vid sitt skrivande och hur han bygger upp en i detta fallet dikt, Raven. Poe skriver som vanligt väl och hans noveller är laddade med underförstådda meningar och innebörder. Det är mörkt och det är detaljrikt. Citat s.17 ” Det var inte ett jämrande av smärta eller av sorg- onej!- det var det låga, kvävda ljud som höjer sig från själens botten när den är överbelastad av fruktan”.