Namnbrunnen består av elva sagor, infogade i en ramberättelse där sagoberättare från alla länder samlas på Akasha-torget i Pa Chad. Där står skrivaren och nedtecknar vad som sägs, och det är de sagor som läsaren får ta del av. I dessa sagor figurerar prinsar och prinsessor, kungar och drottningar, men också Anubis dyker upp, en vampyr och en rad andra av sagans väsen.

Även detta är en helt ny bekantskap för mig och jag erkänner villigt att det var det vackra omslaget (Grönt med ljusare slingor av blommor och blad med guldtext) som drog mig till Edelfeldts bok! Men nu när jag blivit dränkt i Edelfeldts vackra och sagoskimrande ord så kommer jag villigt att återkomma till henne, oavsett hur boken ser ut på utsidan. Jag är förtjust i hennes förmåga att skapa magi med orden, att berätta sagor för vuxna som känns precis som när man var liten, insvept i en varm filt och farmors röst som viskande berättade om prinsar och prinsessor,  häxor och andra ting från sagans värld. Varje saga i namnbrunnen har sitt budskap, sin mening men det är upp till en själv att hitta den. Edelfeldt tvingar inget på en utan låter sagans magi verka för sig själv. Edelfeldt har sitt eget språk och sina egna ord som kan verkar vara helt vanliga och vardagliga på ytan men så mycket magi som ryms i dom. Jag gillar bokens uppbyggnad, en ramberättelse som för boken framåt genom dom elva sagorna som knyter an till varandra. Det gör att det inte blir så spretigt och att det känns som en hel berättelse och inte uppstyckade på elva fristående avsnitt. Trevligt med den kursiva texten på själva ramberättelsen och sedan vanlig stil på sagorna. Blir en snygg uppdelning då. Underbart och jag kommer återkomma till edelfeldt mycket snart igen.

Martin är en liten stockholmspojke med en trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. Men medan Martin växer upp förändras staden, världen växer. Han träffar vänner eller går på cafe och pratar om flickor och Gud och själens ensamhet. Om kvällarna ger han sig ut i nattvimlet och tror sig ha erövrat världen och kvinnorna. Men i Martin Bircks instängda värld står tiden stilla och förändringar ter sig omöjliga. Långsamt går han in i ett alltmer stilla vemod. Ändå dör aldrig drömmen om kärlek.

Martins barndom är en ljuv skildring av en barndom i sekelskiftets Stockholm, han tillhör borgarklassen och hans föräldrar är trygga och kärleksfulla. Här blommar språket och solen skiner ständigt medan vinden viskar i träden. Sakta så växer så Martin upp, tar studenten och går in i vuxenlivet. Han konfronterar Gud och kyrkan, lämna det därhän och går vidare. Hela boken är en långsam läsning, orden känns små och mer viskande än skrikande. Det är vemodig men vackert att följa Martin genom dom första vuxna åren, en aningen stillastående en stund då Martin vacklar och tycker livet har stannat helt för honom. Sista delen av boken är den som har mest bett i sig, där växer orden och blir arga, här möter vi Martins stora kärlek, här får vi höra och känna hur synen på kärlek och sex var så totalt annorlunda jämtemot nu. Dom två som inte kan visa sig öppet, trots att dom älskar varandra. Söderberg har ännu en gång gett mig en mycket trevlig läsestund, stillsammar än tidigare, mer vemodigt men en mycket behaglig läsning var det.

Arkadij återvänder hem till faderns gods Marino efter att ha avlagt examen vid universitetet i Petersburg. Han har en gäst med sig, vännen Bazarov, son till en fältskär. Bazarov studerar till läkare. Han är nihilist och vägrar erkänna statens och kyrkans auktoritet, och han föraktar adeln. Arkadij beundrar honom, men Arkadijs farbror, som också bor på godset retar sig på honom, råkar ofta i gräl med honom och utmanar honom till slut på duell.

Huduvtemat i denna roman är ett evigt aktuellt problem, motsättningar mellan den äldre och den yngre generationen, men förälskelse, svartsjuka och kärlek spelar också en viktig roll.

Boken tar upp som sagt ett ständigt aktuellt problem om när det nya börja ta över det gamla. Både i det lilla mellan far och son, men även i det större som rör ett helt samhälle. Författaren visar på ett skifte, ännu bara i början av det, med godsägare och livegna. Den yngre generationen vill få bort staten och kyrkans makt, dom vill ha bort adeln. Författaren myntade i denna bok ordet nihilism, kort sagt bort med det gamla, börja om från början.Bazarov visar detta klart och tydligt med sitt känslokalla beteende och avoga sätt gentemot alla dom står över honom, Arkadij följer honom hängivet och  tar ivrigt åt sig allt nytt. Samtidigt vill han gärna ha en fot kvar i det gamla, traditoner och känslorna för hans gods där han växte upp.Samtidigt berättas en öm och varm förälskelse. Miljöerna av Ryssland är vackra och ömsint berättad av någon som älskar sitt land.

När Ruby Lennox föds har Storbritannien knappt hämtat sig från andra världskriget. Det är 1951. Rubys mamma Bunty drömmer om ett helt annat liv. Hennes man George driver en zooaffär i bottenvåningen på det hus i York där de bor men är dessutom en notorisk kvinnojägare. Det är alltså ingen harmonisk familj Ruby föds in i. Vi får också följa Rubys släkt bakåt i tiden till 1800-talet ändå fram till dess hon är vuxen.

”Jag finns till!” Så lyder första meningen i denna lilla pärla till bok. Historien börjar alltså direkt i den sekund Ruby blir tillverkad. Sen får vi följa Ruby genom den första tiden som foster i mamma Buntys mage, vidare genom barndomen, in i tonåren. För att sedan i slutet få en inblick i den vuxna Rubys liv. Och hela tiden så är Ruby den som berättar och hennes röst följer med i hennes utveckling och mognad. Vilket ger ett djupare intryck och en härlig ton åt boken. Med jämna mellanrum dyker det upp ting och händelser som har sitt ursprung ur en tidigare historia hos någon av Rubys släktningar, dels långt tillbaka i tiden, senare lite närmare släktningar som fortfarande lever. Dessa historier nämns vid fotnoter och har egna kapitel för sig. Där tar någon av Ruby talrika och mycket speciella släktning vid och berätta sin historia på sitt egna vis. Ruby själv har en välutvecklad talang för humor och ironi som gör att man skrattar nästan hela tiden. Dock så finns där alltid ett allvar, ett mörker som vilar över Ruby och dom som ska vara hennes familj. För det är inte en familj som funger väl ihop och är väldigt oharmoniska. Atkinson skriver väldigt väl och har ett mycket detaljrikt sinne. I företalet skrivet av Marie Peterson står det att denna bok av Atkinson kallas för en anti-familjekrönika. Och det stämmar väl in, för som sagt detta är ingen normal familj. Men underbart roligt har jag haft med denna bok, den har varit min bussbok (se nästa inlägg) nu under en tid och det har den passat bra till då man efter en stund tillsammans med Ruby, hennes familj, alla djuren och alla släktningar så behöver man en paus, hämta krafterna innan man vågar ge sig i kast med dom igen!

Thérèse Raquin (1867) är Zolas genombrottsverk. Det är en naturalistisk skildring om otrohet, mord, kärlek och hat. Thérèse, som är olyckligt gift med Camille, inleder ett förhållande med makens kamrat Laurent. Thérèse och Laurent blir djupt förälskade i varandra och tillsammans planerar de att mörda Camille, för att de sedan skall kunna börja ett nytt, lyckligt liv.

Nu har jag kämpat med Therese och Laurent i snart två veckor. Jag orkar inte mer, jag erkänner! Jag skummade dom sista 30 sidorna för att komma till slutet. Zola skriver i sitt företal, det som han kände sig tvingade till att införa i boken pga av den häftiga kritik som boken fick när den kom ut första gången, att han ville ge en exakt skildring av en människas psyke, helt vetenskapligt. Men Zola har ett stort sinne för detaljer och effekter, hans intresse för de mänskliga passionerna tog ofta överhand. I en långsam takt så rör vi oss allt längre ned mot botten av den lerfyllda dammen, vi dras in i dessa två personers förvridna sinnen och ser varje lite detalj i deras vidriga hallucinationer lika skarpt som om dom var i samma rum som en själv. Zola säger i sitt företal att han vill likt en obducent dissekera det männskliga psyket likt ett lik som man skär upp och blottlägga allt som döljs innanför huden och musklerna där under. Jag mår illa av dessa personer, dom är vedervärdiga. Samtidigt fascineras jag av historien och jag förstår Zolas syfte till varför han skrev denna bok. Jag förstår hans intresse av psykologi och de mänskliga passionerna. För vad är det som driver en till att begå ett mord, till att ingå ett äktenskapsbrott, till att förnedrar sig så som dessa två gör hela tiden.  Jag förstår att denna bok blev en skandalsucce då den kom ut, Zola klär inte sina ord i bomull eller linda vackert silke om dom. Utan han visar upp allt i klart ljus och räds inte för det smutsiga, det syndiga och inför förnedringen.  Han gör det alltså så pass bra att jag inte orkar ta mig igenom dom sista sidorna. Jag som älskar skräckfilmer, gärna splatter, blod och psykotiska galningar, det rör mig icke ett enda dugg. Detta som inte ens är en skräckbok gör mig mer rädd och mer nervös och illamående än vad en vanlig film skulle kunna åstakomma, det skrivna ordet har alltid haft stor makt över mig och säkert över många andra med. Det skrivna ordet försvinner aldrig, det är inpräntat på pappret, i mitt minne, i alla läsares minne, det försvinner inte såsom en film gör. Som sagt 1867 kom denna bok ut, 2009 sitter jag med den och blir illamående och rädd av den. Intressant tanke det där faktiskt!

Silver föddes ur slumpen. Hon är resultatet av ett kort möte mellan hennes mor och en tillfälligt strandad sjöman. Efter moderns död beslutar sig befolkningen i den lilla karga hamnstaden Salt i norra Skottland att hon ska bo hos den blinde fyrvaktaren Pew. Han berättar historier om längtan och rotlöshet. Han berättar om Babel Dark, den präst som på 1800-talet tog sin tillflykt till Salt för att kuva ljuset inom sig. Berättelserna blir en karta som Silver följer. Genom dem undersöker hon de mörka rummen som finns i oss alla och de fyrar av ljus som vi ständigt strävar mot.

Med ett varmt och poetiskt språk målas en öm och kärleksfull historia fram. Med små ord som träffar en rakt i hjärtat så får vi ta del av Silver och Pew. Miljöerna kring fyren i Salt är saltbestänkta och karga, invånarna härdade och ordfattiga. En sträv humor lyfter när orden blir för mörka och omgivningen för svår. Kapitlen skiftar från nu till då, antingen följer vi Silver eller Babel Darks svåra och plågsamma dubbelliv.Det griper tag i en och man skrattar och man gråter. Detta är en bok att ta fram, läsa ett st och njuta lite av. Som en riktigt vacker och lyxig choklad pralin som får sakta smälta på tungan och man riktigt njuter av alla dom intensiva nyanser, från sötma till bitterhet. Ett mästerverk anser jag att detta är.