En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus. Deras destination är kusten, men det vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gängen som rör sig längs vägen, det kläder de bär på kroppen, en kärra med mat- och varandra.

Vad det är som har hänt får vi inte veta och vi får aldrig veta dessa två personers namn. Allt vi vet är att dom måste ta sig till kusten. Jag var inte bered på den hypnotiska effekt boken skulle ha på mig.  Det är en tunn bok på 240 sidor, stor text och mycket mellanrum. Men i dom mellanrummen och i dom helt avskalade orden göms en smärta som gör att ögonen tåras och hjärtat bultar. Kärleken mellan far och son är kraftfull, trots en otroligt liten chans att överleva så gör det ingenting så länge som har varandra.  Det är vackert och det är plågsamt. Och det är väldigt tankeväckande. För vad har man kvar när allt annat försvunnit, när solen inte längre lyser, när fåglarna tystnat, vinden kallnat och världen inte längre är vad den brukade vara? Detta är en bok att gömma i sitt hjärta och minnas länge.

Citat sidan 161 ”När de började vandra igen var han mycket kraftlös och trots sina stora ord hade han blivit mer modlös än han varit på flera år. Nedlortad av diarre, stödd på varuvagnens handtag. Han sneglade på pojken ur sina insjukna härjade ögon. Ett  nytt avstånd mellan dem. Han kände det. Efter två dagar kom de till ett område där eldstornar hade dragis fram och efterlämnat kilometervis med bränd jord. En askskorpa i vägbanan flera centimeter djup och svårt att ta sig fram med vagnen Asfalten hade bucklats upp av hettan och sedan lagt sig igen. Han stödde sig på handtaget och tittade framåt längs vägen. De smala kullfallna träden. Vattenledaren en grå sörja. Ett svartnat plockepinnland”

Amir och Hassan växer upp som bästa vänner under en omvälvande tid i Kabul. Trots att de uppfostras sida vid sida lever de i två helt skilda världar. Amir är son till en framstående välbärgad man, medan Hassan, som är son till Amirs fars tjänare, tillhör det fattiga och lågt stående hazarfolket. Hassan gör allt för Amir, han försvarar honom i alla lägen, men när Amir en dag får chansen att återgälda Hassans totala lojalitet sviker han.
När Sovjetstyrkor invaderar Kabul och Amir och hans far flyr landet för att skapa sig ett nytt liv i Kalifornien tror Amir att han har gjort sig fri från sitt förflutna. Men han kan inte lämna minnet av Hassan bakom sig.
Flyga drake är en gripande roman om vänskap, svek och lojalitet. Den handlar om banden mellan fäder och söner och fädernas makt över sina söner - deras kärlek, uppoffringar och lögner. I bakgrunden står historiska händelser som inte tidigare berättats på detta sätt, boken tar oss från ett vackert och välmående Afghanistan rikt på kultur till det ödelagda land som det är idag.

Jag är mållös. Stum. För hur ska jag kunna förklara denna bok med rättvisa ord? Två dagar har den följt med mig överallt, jag har slukat varenda ord, jag har gråtit, jag har varit så arg att jag skakat, jag har glatt mig och jag har skrattat. Boken har funnits i min närhet under lång tid nu, men jag har aldrig känt någon lust att läsa den. Stunden har inte varit den rätta, jag har inte varit mogen för det. För det är en skakande skildring av nutida Afghanistan som vi får möta i slutet av boken, ett land som en gång blomstrade av välmående ligger nu sönderslitet och förstört. Första delen av boken är dock en otrolig varm och kärleksfull berättelse om vänskap och lojalitet. Det är en berättelse om faderskap och längtan efter faderns kärlek. Afghanistan har varit för mig ett land som man läser om i tidningen eller ser på tv. Det är krig, det är svält och landet är inte som det ska längre. Här får jag se ett annat Afghanistan, först genom dom unga pojkarna Amir och Hassan, känna deras barndoms dofter av kebab och curry, smaken av granatäpplen och känna solen lysa i deras ansikte när dom skrattande springer ikapp över kullen. Sedan kommer en flykt till det stora landet i väst, där inget är som det ska vara. Folket är annorlunda, maten smakar inte som den ska och dofterna från barndomens land finns inte där. Sen kommer sista delen som utan att tveka kastar mig som läsare rakt in i ett Afghanistan som brinner och där fasorna syns i varje människas ansikte, där talibaner har tagit kontrollen och ingen går längre säker. Författare är väldigt duktig på att måla upp miljöer med sin penna, det känns verkligt, jag kan känna solen, känner dammet, hör bomberna vissla, hör dom ångestfyllda skriken. En helt otrolig resa har detta varit.