Detta är berättelsen om Sverige inför tusenårsskiftet. Vad gör vi? Vilka är vi? Hur ser våra liv ut? Denna vecka gäller gula rabattkuponger, nästa vecka blå. Livet går ut på att leta så långt bak i mjölkdisken som möjligt för att hitta en förpackning med en dag bättre bästföre-datum, och då har man överlistat den lokala Ica-handlaren. Allt medan jorden snurrar och scenen sakta men obönhörligt vrider sig runt, så att de som nu står i ljuset alldeles snart är i skuggan igen. Här berättas om ett antal människor, deras drömmar, tillkortakommande och längtan i det lilla landet långt upp i norr under stjärnorna.
Med en vass humor och en bitsk penna berättas denna historien om ett antal olika människor. Det handlar om bitterhet och om drömmar. Gardell berättar med träffsäkerhet om helt vanliga människor som lever sina vardagliga liv. Efter dom första 30 sidorna blir jag så störd på dessa gnälliga och jobbiga personer, fundera på att kasta boken i väggen ett tag. Sen stanna jag upp och insåg, jamen så är det ju, så är vi ju. Vi gnäller, vi vantrivs, vi lunkar på i samma gamla spår år ut och år in. Och alltid med en grå himmel över oss. Och vad gör vi åt det? Oftast inget, vi fortsätter bara som förut. För mellan raderna anas ändå ett svagt ljus och ett visst hopp. Mitt allt kan vi hitta dom små saker som gör livet en aningen bättre.
Citat från sidan 118″ Sådant är det trygga livet. Gränserna för det otänkbara flyttas, för det otäcka och farliga. Hotet kommer tätare inpå, rörelsefriheten bli mindre, samtidigt som lyckan blir skörare och allt mer fragil. Sådant har deras liv begränsat sig, hejdat sig, slutit sig om dem. Man tager trepunktsbälte, ABS-bromsar och airbag. Blandar med fritidsresor, Den förenklade självdeklarationen och Amelia. Häller sedan spermiedödande glidmedel över alltsammans och griljerar i tio min på medelvärme mitt i den barnsäkra ugnen. Skulle något gå på tok har man öppet köp i tio dagar om man bara sparat kvittot, och det har man. Vad är det för liv de lever? De är själar så rädda att dö att det inte vågar leva.”
