Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for maj, 2009

Kulturfyran

söndag, maj 31st, 2009

Hmm, jag har verkligen blivit fast i det här med enkäter och frågelistor av olika slag.

(http://kulturbloggen.com/) Har ett ämne som dom kallar kulturfyran, just dessa cirkulerar runt på olika bokbloggar ute i cyberymden och jag tänkte att det kunde väl vara roligt för mina läsare att få veta lite mer om mig, läsandet och böcker.

1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar?

Ojdå! Vilken svår fråga. Alltså jag läser så otroligt mycket, jag planerar inte så långt framåt. Tar en vecka i taget helst.Ja, jag har alldeles för mycket tid till att läsa men jag älskar det så vad skulle jag annars göra hela dagarna?? Lånar mest på biblioteket, blir ju ca 3-4 böcker per vecka som jag läser.

2. Vilken bok läser du just nu? Ta gärna en bild på bokhögen som ligger och väntar, om du har någon sådan hög.

Just nu ska jag börja på Kate Atkinson, De vilseförda. Sen håller jag på med New York trilogin av Paul Auster. Och även Denise Mina, Död i Garnethill. Att ta en bild är inte någon ide, då dom olästa böckerna befinner sig på lite olika ställen, och inte att skriva en lista, då den högen som väntar är enormt stor! Listan skulle bli evighetslång ju.

3. Hur mycket läser du varje vecka?

Ja som jag sa nyss, 3-4 st romaner/deckare. Sen blir det även en del populär fakta böcker, kanske någon novellsamling, lite dikter som jag läser lite från olika på samma gång, beroende på humöret då. Sen en del kokböcker, bakböcker och liknande med vackra bilder och inspiration. Kallas väl för coffetable books egentligen men jag kallar dom blädderböcker! Lånar ett par varje vecka på bibblan, just blädderböcker, sen bläddra jag lite i dom och njuter en stund när jag behöver det.

4. Om du skulle beskriva vad som är viktigast med en bok, med tre ord, vilka tre ord väljer du då?

Poäng, Detaljer, Språkkärlek

Lisa Tucker, Det nakna hjärtat

söndag, maj 31st, 2009

En känd amerikan försvinner från Los Angeles med sina två små barn, Dorothea och Jimmy. Han tar dem med till ett bergigt och bortglömt hörn av New Mexico, där de får växa upp avskärmade från omvärlden. I denna fristad finns allt man kan önska sig av romaner, uppslagsverk och musik från förr men inte tv, datorer, radio eller tidningar. Barnen är extremt överbeskyddade, de får inte ens gå i skola och träffa jämnåriga utan undervisas av fadern. Dorothea är tjugotre år när hon lämna hemmet, iklädd femtiotalskläder och utan nutida referenser möter hon storögt omvärlden. Hon är på jakt efter sin bror som rymt hemifrån.  Sökandet blir en resa fylld av upptäckter som så småningom leder henne fram till sanningen om familjens förflutna och den fasansfulla händelse som brutalt förändrades hennes fars liv.

Vackert vemodig berättelse om familjen och hur en enda händelse kan vända upp och ned på hela livet. Om en far som desperat försöker skydda sina barn från den farliga och onda världen. Det handlar även om kärlek, mellan fadern och modern, en helt vansinnig kärlek, passionerad men med starka kontrollbehov. Barnen som växer upp utan kontakt med omvärlden är spännande och intressant att försöka föreställa sig, bra att författarinnan använder barnen för att visa på två olika sätt hur detta kan gå. Jimmy som det blir helt fel för när han konfronterar omvärlden medans Dorothea tar det mer som ett litet barn, trots att hon är 23 år när hon kommer ut i omvärlden, hon ser på den med ett litet barns ögon och är nyfiken och vill veta allt. Rent språkligt tycker jag är bra uppbyggt, jämn stil genom hela boken och hon beskriver personerna och miljöerna på ett bra sätt. Ibland hoppar boken mellan olika personer utan att man förstår förrän efter en stund att nu har vi bytt person igen. Lite jobbigt för man tappar tråden helt plötsligt. Men i det stora hela så är det en mycket trevlig lässtund och den gav mig sällskap under min tågresa genom svergie häromdagen.

Elly Griffiths, Flickan under jorden

fredag, maj 29th, 2009

En man som är ute och går med sin hund i den otillgängliga trakten utanför Kings Lynn i Norfolk får en chock när hunden plötsligt kommer springande med ett ben i munnen. Ett människoben. Kriminalkommissarie Harry Nelson misstänker att det är kvarlevorna av Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkelogen och benexperten Ruth Galloway. Ruth Galloway närmar sig fyrtio och har försonats med tanken på att hon kommer vara singel resten av livet. Hon bor ensam med sina katter och radion som sällskap och föreläser på universitetet. Mot sin vilja finner hon sig indragen i mysteriet med kroppen som begravdes i den sanka marken i hennes hemtrakter. När ännu en flicka försvinner bli läget mer desperat. Nelson och Ruth närmar sig varandra i jakten på saningen om flickornas öde samtidigt som Ruth börjar få hotfulla meddelanden.

Detta är författarinnans debut bok och jag tycker hon gör mycket bra ifrån sig. Visst det är en vanlig ”standar” deckare med alla dom rätta detaljerna, en kvinna som i detta fall är en arkelog, en manlig kommisarie, en kuslig miljö, mörka hemligheter och udda personer, men dock så fängslar denna bok mig mycket mer. Dels beror det på miljöerna, saltängarna, marsklandskapet, regnet, havet och gråheten, dels är det Nelson och Ruth, båda känns så ”vanliga”. Ruth är smart, beläst och ensam men ensamheten är något hon trivs med, så mycket att hon bosätter sig långt ut på landet. Nelson är en enkel kriminalare, inga spritproblem, en hyfsad relation med sin fru och barn och har ett och annat vettigt att komma med. Just att dom känns vanlig gör dom så mycket mer intressanta. Griffiths personskildringar är detaljerade precis som hennes språk. Hon sammanfogar arkelogin med brottsutredningen på ett snyggt sätt, dom mer vetenskapliga termerna är förklarade på ett bra sätt utan att  man känner sig dum i onödan. Jag är extra förtjust i just deckare som utspelar sig ute på landsbygden då miljöerna bidrar till en ruggig stämning, speciellt när man själv sitter i ett litet torp, vedspisen som knastrar, regnet som smattrar på fönstrena och mörkret kryper närmare.

En bokenkät

fredag, maj 29th, 2009

Sådana här enkäter brukar jag stötta på andra bloggar ute i cyberymden, låna denna från BaraBöcker (http://barabocker.blogspot.com/)

Senaste bokköp:

Var ett impulsköp, Jack Uppskäraren, kriminalfall och legend av Glenn Lauritz Andersson. Sen var det paketet från Folkboken, Karin Boye, Snäckors sorl och Torgny Lindgren, Norrlands akvavit

Senaste bibblolån:

Siri Hustvedt: Lily Dahls förtrollning

Mirja Unge: Brorsan är mätt

Friedrich Glauser: Överkonstapel Studer

Kate Atkinson: De vilseförda

Lisa Tucker: Det nakna hjärtat

Hearn L: Kwaidan

Lennart Hagefors: Skrivarkurs för särlingar

Liv Strömquist: Hundra procent fett

Senaste utlästa bok:

Anna Gavalda, Tillsammans är man mindre ensam. En förtrollande, magisk och ljuvlig bok!

Favorittidning

Köper inte ofta tidningar men då är det Filter, Viläser eller något liknande

Plats där jag läser

Soffan, sängen, trappan, bussen, ja i princip alltid! och överallt! Ser man mig utan bok är något väldigt skumt!

Så sorterar jag bokhyllan

Försöker hålla klassiker och nutida för sig, deckare och skönlitterärt för sig men sen så tycks böckerna ta sig över hela hemmet, och finns lite överallt!

En bok jag minns jag läste när jag var liten

Kitty böckerna och så var jag med i Pollux hästbokklubb! Sen minns jag även Mio min Mio, som jag läste flera ggr om. Och såklart Vackra Svarten! (Black Beuty). Och i när jag var lite äldre, kanske runt en 12 år så sluka jag även Sagan om Isfolket av Margit Sandemo. Sen även C.S Lewis Narnia böckern älskade jag när jag var liten.

Vilken bok jag ägt längst i min bokhylla

Oj! Vilken svår fråga! Ingen aning faktiskt! Men har kollat upp det nu och jag tror det är mina Kittyböcker, har snart alla! Med röd rygg från Wahlströms äldre serie om Kitty Drew.

Vad jag ser framemot att läsa

Alltså, det går inte att göra en rimligt lång lista på det! Men en del är ju Anna Gavaldas Lycka är en sällsam fågel, Joyce Carol Oates dagbok,  Samlade dikter Paul Auster, Tre sekunder Roslund och Hellström, Ett mot hundra, jag infiltrerad Hells angels Jay Dobyns

Umberto Eco, Stora stjärnor och små

onsdag, maj 27th, 2009

Här är en samling härliga och slagfärdiga essäer av den berömde författaren och semiotikern. Författaren säger i sitt eget förord att hans avsikt är att roa- och visst gör han det! Här funderar han över livsfrågor såsom hur man reser med en lax, hur man inte pratar fotboll och hur man slänger telegram i papperskorgen. Han ger oss satiriska skildringar från förhållandena i Italien och övriga västvärlden. Han visar på stor absurditet i vårt moderna samhälle. Under ytan löper dock ett stråk av djupaste allvar, en uppriktig önskan att avslöja den moderna människans egoism, enfald och fåfänga.

Under ett par bussresor har jag suttit och fnissat när jag läset Ecos lilla bok, jag har även en del gånger satt skrattet i halsen så jag anar allvaret under till. Men mest har han berört mig och gett mig glädje under mina bussresor, han visar på många fånigheter som finns i vårt moderna samhälle och han gör det med en stor portion ironi och humor. Eco är en väldigt intellektuell person som verkligen har kunskaper om mångt och mycket.

Noveller för världens barn

onsdag, maj 27th, 2009

Denna samling är en uppföljare till den vanliga Noveller för världens barn, här med temat Spänning. Här samsas författare som Åke Edwardsson, Björn Hellberg, Maria Kuchen, Helene Tursten och en del till. Kvaliteten på novellerna varierar en del, vissa är riktigt bra, vissa skumläser jag bara. Jag gillar dock tanken bakom dessa noveller, att låta ett antal svenska författare skriva var sin novell för att ge ut en boksamling, där överskottet går till världens barn. En fin ide.

Anna Gavalda, Tillsammans är man mindre ensam

onsdag, maj 27th, 2009

Camille är en utbränd ung kvinna som gör sitt bästa för att försvinna. Sjuk och nedkyld räddas hon av sin granne, Philibert som låter henne bo i sin stora lägenhet. Där finns även hans inneboende Franck, en butter och ohyfsad kock. Och så flyttar mormor Paulette in: en egensinnig gammal dam som vantrivs på ålderdomshemmet. Mitt i denna märkliga situation börjar motstridiga känslor uppstå mellan Camille och Franck. Vi får följa dessa udda existenser under ett år i Paris, deras ömhet, vänskap, utbrott och försoningar och som under normala omständigheter aldrig hade träffats men som alla har stora hjärtan.

Det är med sorg i hjärta jag läser den sista meningen i denna bok, sorg för att jag måste skiljas från dessa personer. För det har varit en förtrollande och ljuvlig upplevelse att få följa dom under en tid nu, jag är dock lättad att jag äger denna bok vilket ger mig möjlighet att återkomma igen. Gavalda målar upp magi med sina ord, hon förför en med mustiga miljöskildringa från Francks restaurang, hon målar upp levande bilder när Camille tecknar sina målningar. Jag gillar verkligen Gavaldas sätt att kunna återge personer som känns verkliga och även vardagliga, precis så här kan livet vara. Orden är enkla men döljer så många känslor och tankar så dom sprängs i tusen bitar. Jag är mycket förtjust i Gavaldas sätt att skriva, måhända att jag slösar med vackra ord om denna bok. Men jag är så förtjust i denna historia, i dessa personer som jag fått följa så länge, jag har sett mörkret, jag har sett ljuset, jag har känt smärta och lyckan, sorg och glädje. Och jag har vetskapen om att det finns en helt ny bok ute med henne nu!

Annika Sjögren, Som glöd blir till aska

torsdag, maj 21st, 2009

Sonja Walter slår sin man. Hon slår i desperation över hans slutenhet och stumhet. Staffan försvarar sig inte, men han känner sig förödmjukade och blir allt mer hatisk. Han drömmer om att Sonja ska dö. Livet skulle bli så mycket enklare då. Sina fantasier skriver han ner i sin svarta bok, den som Sonja tror är ett manuskript till en historisk roman. Så en dag inträffar något som stämmer allt för väl med Staffans fantasier.

En deckare utan någon avdankad polis, ingen alkoholiserad snut som är trött på livet.  Utan en ren psykologisk thriller om människan och denns hemliga mörker. Staffan stör jag mig på så mycket, jag vill ruska om honom och be honom öppna munnen, precis som Sonja vill. Sonja som skäms över sina handlingar så mycket. Starkt skrivet, rappt berättat och mycket intensiv. I mitten av boken blir en något utsvävande men författarinnan hittar strax tillbaka igen till rätt spår. Vissa detaljer känns onödiga och väldigt omständiga. Men hon visar med förståelse vad som döljs bakom välputsade fasader och lyckliga leender. En viss påminnelse om Rendell psykologiska penna har även författarinnan.

Richard Brautigan, Gräsmattans hämnd

torsdag, maj 21st, 2009

Brautigans noveller är överrumplande infallsrika och bistert humoristiska. Han iakttar folk på nära håll, med en skarp örnblick pch samtidigt ett varmt accepterande av allt och alla, hela tiden på spaning efter svaret på livets kringlidande gåta. Ibland känner han sig som ”spöket av ett barn” som ”undersöker minnet av sina leksaker”. Här och där skymtar barndomen i USA under andra världskriget fram, en orolig uppväxt som formar den vuxne man han nu är, det kan också handla om öringsfiske eller hjortjakt, om maratonsittning på bio, om flörtiga flickors knep på hippieglada vinfester i San francisoco. Det är extremt förtätade underfundiga snapshotsberättelser om udda vardagshändelser som ger blixtrande och ibland storslagna glimtar av en hällbar mening i tillvaromysteriet.

Brautigan skriver med en sylvass penna som biter till ordentligt, man kan fnissa och man kan skratta åt hans underfundiga meningar om underliga händelser men så plötsligt fastnar skratter i halsen och tårarna svider i ögonen. I vissa av texterna märks Brautigans svårmod skarpt, hans förtvivlan över en värld som inte fungerar och som han inte passar in i. Ibland hugger han till ordentligt med bitter ton och mycket skärpa. Jag fann det att det bästa var att läsa ett par texter, lägga undan boken, tänka igenom, andas och komma upp ovanför vattenytan igen, sedan plocka åt mig boken igen och fortsätta lära känna Brautigan och hans USA. Med vetskapen att Brautigan en dag inte orkade mer utan valde att avslut sitt eget liv, gör läsning svår, särskilt i dom mer biografiska texterna. Men helt klart läsvärd och intressant.

Paul Auster, Den röda Anteckningsboken

torsdag, maj 21st, 2009

Här har Auster samlat en rad mer eller mindre självbiografiska händelser som han återger och reflekterar över på sitt eget stillsamma och underfundiga sätt som är en blandning av lätthet, barnslig förtjusning och varm klokskap.

Auster berätta här om livet i det stora och i det lilla, om ödets makt och om slumpen av att möta någon som är ens far trots att man aldrig setts innan. Korta små texter får vi ta del av Austers egna tankar och funderingar kring händelser runt honom, hans familj och hans vänner. Mycket handlar just slumpens makt och styrka. Man får många Aha upplevelser och känslor. Auster typiska lättsamma och lätt ironiska humor lyser igenom överallt.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu