Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara. När de var tio friade han till henne. När de var elva kysste han henne för första gången. När de var tretton blev de ovänner och talade inte på tre veckor. När de var femton visade hon honom ärret hon hade på vänster bröst. Deras kärlek var hemlig och det berättade inte för någon om den. Han lovade att han aldrig så länge han levde skulle han älska någon annan flicka. Tänk om jag dör?undrade hon. Inte ens då sa han/…/ När de var sjutton älskade de för första gången med varandra, i ett skjul, på en bädd av halm. Senare när det hände saker de aldrig kunnat föreställa sig- skrev hon ett brev till honom där det stod: När kommer du att lära dig att det inte finns ord för allt?

Krauss har ett mycket eget språk, ett levande språk som berör mig. Historien i sig är vacker, den snirklar sig fram och över världen, via och genom personer som jag fäster mig vid. Det är en bok om kärlek men även om sorg. Det handlar om livet och alla dom hinder vi mötter på vår väg genom det. I boken finns ännu en bok som är stor betydelse för alla inblande för pojken Leo och den flicka han älskar och som han aldrig slutar älska. Ibland tappar jag spåret, känner att jag kommit vilse, jag måste andas och fundera så jag vet vad som egentligen händer och vad som egentligen sägs. Boken är uppbyggd på ett mycket anorlunda sätt och jag älskar Krauss sätt att ge dom olika stycken underfundiga rubriker. Magisk bok som kommer stanna kvar länge hos mig. Dom personer som bebor denna historia kommer jag sakna och dom kommer finnas kvar hos mig.

Nightmare Abbey väckte ont blod när den utgavs (1818), men torde numera vara en av Peacocks mest älskade roman. På det spöklika herresätet Nightmare Abbey, ödsligt beläget mellan hav och träskmarker, sammanstrålar en samling poeter, filosofer och andra osorterade kufar. Där finns i karikerad form flera av den romantiska rörelsens stora namn:  Vi möter Mr Flosky ( Colerigde)- vältalig, djupsinnig och sublimt obegreplig. Där finns även mr Cypress (Byron)- en romantiskt poet och posör, som firar orgier i undegångslängtan och dödsmärkt erotik. Men framförallt får vi ett oförglömligt porträtt av den idelistiska drömmaren och radikalen Schytrop (Shelley).

Peacock driver här med vass satir och mild humor med storheter från den författarekrets han själv tillhörde. Vanvördigt men samtidigt med värme driver han med sin samtid, allt förlagt i ljuvlig idyll. Han hämtar inspiration från dom grekiska klassikerna såsom Aristofanes och Lukianos, han plockar in framska satiriker såsom Rabelias och Diderot och hämtar en hel del citat från Shakespear.  Boken e uppbyggd på ett annorlunda sätt dels som ren roman uppblandat med samtalsdialog i ”manusform”. En nypa romans och en del förvecklingar så får vi en underbart humoristiskt bok. Språket är lätt och flytande, och mycket underfundigt. Peacock vill driva med den tidens svärmerier för skräckromantik och tysk metafysik.  Romans romantiska förveckling påminner mycket om Peacocks vän Shelleys mycket dramatiska liv och med hans två kärlekar, den stabila och jordnära Harriet och den mer livfullar ooch energiska Mary, här i boken symboliserar dom av Marionetta och Stella. Jag ska faktiskt söka efter fler böcker av Peacock för jag gillar verkligen hans sätt att skriva och hans påhittiga humor och hans ironi. En härlig upplevelse! En tanke jag fick är om bokens titel Nightmare Abbey, finns där någon länk till Austens bok Northanger Abbey eller är det möjligen bara min fantasi? Jane Austen levde ju och verkar under samma tid som Peacock. Ska forska lite i det tror jag.