Camille är en utbränd ung kvinna som gör sitt bästa för att försvinna. Sjuk och nedkyld räddas hon av sin granne, Philibert som låter henne bo i sin stora lägenhet. Där finns även hans inneboende Franck, en butter och ohyfsad kock. Och så flyttar mormor Paulette in: en egensinnig gammal dam som vantrivs på ålderdomshemmet. Mitt i denna märkliga situation börjar motstridiga känslor uppstå mellan Camille och Franck. Vi får följa dessa udda existenser under ett år i Paris, deras ömhet, vänskap, utbrott och försoningar och som under normala omständigheter aldrig hade träffats men som alla har stora hjärtan.
Det är med sorg i hjärta jag läser den sista meningen i denna bok, sorg för att jag måste skiljas från dessa personer. För det har varit en förtrollande och ljuvlig upplevelse att få följa dom under en tid nu, jag är dock lättad att jag äger denna bok vilket ger mig möjlighet att återkomma igen. Gavalda målar upp magi med sina ord, hon förför en med mustiga miljöskildringa från Francks restaurang, hon målar upp levande bilder när Camille tecknar sina målningar. Jag gillar verkligen Gavaldas sätt att kunna återge personer som känns verkliga och även vardagliga, precis så här kan livet vara. Orden är enkla men döljer så många känslor och tankar så dom sprängs i tusen bitar. Jag är mycket förtjust i Gavaldas sätt att skriva, måhända att jag slösar med vackra ord om denna bok. Men jag är så förtjust i denna historia, i dessa personer som jag fått följa så länge, jag har sett mörkret, jag har sett ljuset, jag har känt smärta och lyckan, sorg och glädje. Och jag har vetskapen om att det finns en helt ny bok ute med henne nu!
