De flesta av de tolv berättelserna i den långa dalen utspelar sig i trakterna kring Monterey och Salinasdalen i Kalifornien, bland paisanos och lantarbetare- människor i nära kontakt med jorden, förtrogna med hårt slit och tunga dagsverk, primitiva och ursprungliga i sina reaktioner.

Jag njöt när jag läste dessa noveller, varma och mänskliga. Jag förstår dessa människors hårda slit för att kunna överleva och för att få en dräglig tillvaro. Människorna i berättelserna är enkla och stabila karaktärer men ändå med starka känslor och innerliga drömmar. Språket Steinbeck använder sig av är enkelt och passande till berättelserna. Jag kommer återvända till Steinbecks andra böcker för att se om där finns samma njutning och värme som i denna bok.

Krysantemer: Om en kvinna som har en ”magisk” förmåga att få sina blommor att bli vackra. En dag kommer en främling till gården, kvinnan får känslor som hon inte känner igen och hennes man blir ställd inför hennes förvandling.

Den vita tofsvaktel: Om en trädgård som betyder allt för en kvinna, om hennes relation med sin make och makens försök att förstå sin hustru.

Flykt: Pepe, en ung man, som en dag begår ett fruktansvärt fel och får därför fly från sitt hem och sin familj. Med ett slut som gjorde att jag fick en klump i halsen.

Ormen: Lite av en spöklig ton i denna novell, suggestiv och förtätad stämmning.

Agiatorerna: Om två unga män som beger sig till ett möte för att visa och föreläsa om en stor man. Men där något går fel, fel folk upptäcker deras möte men dom två männen stannar på sin post.

Selen: En man som upptäcker sin frihet när hans fru går bort, allt medan folket i gårdarna runt om hans egen ser på med stor förvåning över hans förvandling

BjörnJohnny: En ung man kommer till en liten stad för att arbeter med att dika ur träsken, kvällarna samlas männen på baren Buffalo. Manlighet och hemligheter.

Mordet: En ung man som har en stor ranch, men en dag upptäcker han något som kommer förändra hans liv och även hans boende.

Den heliga jungfrun Katy: En ”fabel”, om en gris som växer upp hos en ondsint man men en dag blir omvänd av munkarna som får henne i skatt.

Den röda ponnyn: Om en ung pojkes barndom på ranchen, om hårt arbete men även om vänskap och kärlek till familjen, till drängen och även till den ponny han får ta ansvar för. Här grät jag flera gånger, när pojken kämpar för sin älskade ponny. Om en familjs ständig kamp för en dräglig tillvaro och för att få ranchen att gå runt.

Paris-Dakar utspelar sig i ett surrealistiskt drömlandskap: en bröllopsfest där toastmastern kämpar mot tiden medan marängtårtan och karriären smälter; En mansjour, där en volontär dras in i ett mystiskt experiment; Ett gym där de svaga och misslyckade har tagit över. Makt, status och faderskap, allt står på spel.

En speciell och udda bok, med ett väldigt rakt språk utan krusiduller. Manligt och lite rått. Känner mig mest ljummen när det gäller denna bok.  Bäst gilla jag den sista novellen ”Patriarkens höst” och den första ”Jobb”. Mycket för hur dom e uppbyggda, den första novellen som ett samtal där man enbart hör ena sidan av samtalet och den sista är i brevform. Annars så tycker jag inte nåt vidare om denna bok,  som sagt rätt ljummet intresserad.

Denna samling är en uppföljare till den vanliga Noveller för världens barn, här med temat Spänning. Här samsas författare som Åke Edwardsson, Björn Hellberg, Maria Kuchen, Helene Tursten och en del till. Kvaliteten på novellerna varierar en del, vissa är riktigt bra, vissa skumläser jag bara. Jag gillar dock tanken bakom dessa noveller, att låta ett antal svenska författare skriva var sin novell för att ge ut en boksamling, där överskottet går till världens barn. En fin ide.

Brautigans noveller är överrumplande infallsrika och bistert humoristiska. Han iakttar folk på nära håll, med en skarp örnblick pch samtidigt ett varmt accepterande av allt och alla, hela tiden på spaning efter svaret på livets kringlidande gåta. Ibland känner han sig som ”spöket av ett barn” som ”undersöker minnet av sina leksaker”. Här och där skymtar barndomen i USA under andra världskriget fram, en orolig uppväxt som formar den vuxne man han nu är, det kan också handla om öringsfiske eller hjortjakt, om maratonsittning på bio, om flörtiga flickors knep på hippieglada vinfester i San francisoco. Det är extremt förtätade underfundiga snapshotsberättelser om udda vardagshändelser som ger blixtrande och ibland storslagna glimtar av en hällbar mening i tillvaromysteriet.

Brautigan skriver med en sylvass penna som biter till ordentligt, man kan fnissa och man kan skratta åt hans underfundiga meningar om underliga händelser men så plötsligt fastnar skratter i halsen och tårarna svider i ögonen. I vissa av texterna märks Brautigans svårmod skarpt, hans förtvivlan över en värld som inte fungerar och som han inte passar in i. Ibland hugger han till ordentligt med bitter ton och mycket skärpa. Jag fann det att det bästa var att läsa ett par texter, lägga undan boken, tänka igenom, andas och komma upp ovanför vattenytan igen, sedan plocka åt mig boken igen och fortsätta lära känna Brautigan och hans USA. Med vetskapen att Brautigan en dag inte orkade mer utan valde att avslut sitt eget liv, gör läsning svår, särskilt i dom mer biografiska texterna. Men helt klart läsvärd och intressant.

Ivan Bunin är en av 1900-talets största ryska författare. I tjugotvå mästerliga kärleksnoveller som nu för första gången presenteras i svensk översättning utforskar Bunin den bitterljuva kärleken. Med bred pensel målar han ”det ryska landskapet: melankoliskt, ibland ödsligt. Med en nästan ödesdiger stämning ger han liv åt mötet mellan män och kvinnor som korsar varandras väg för att strax skingras igen.

Ivan Bunin (1870-1953) föddes i Voronezj i Ryssland. Familjen tillhörde en gammal adelssläkt med konstnärliga anor. Han började skriva tidigt och debuterade som poet men blev mest berömd för sina stämningsfulla, elegiska prosaberättelser. 1920 lämnade han Ryssland och bosatte sig i Frankrike där han stannade till sin död 1953. Under 1920-30-talen skrev han en rad av sina bästa noveller och 1930 kom en självbiografisk roman ”Arsenjevs liv”. Tre år senare tilldelades Ivan Bunin, som den förste ryske författaren, nobelpriset i litteratur.

Bunin tecknar med en ömsint och vemodig penna korta men så ljuvligt underbara möten mellan mannen och kvinnan, ett hastigt möte på ett tåg, en bitterljuv ungdomskärlek och andra romantiska möten. Kärlekens ömma låga brinner med en intensiv hetta och bränner sina offer lika mycket som den skänker värme och vila. Orden är avskalade ändå in på benet och nerverna ligger blottade i solljuset, ändå så vibrera texterna med lust, hetta, lidelse och av kärlekens våndor. Bunin är en mästare att med sin penna måla upp det ryska landskapet så man kan se det framför sig, svävande som en hägring i öknen ” Regn hela tiden, tallskog runt omkring. Allt som oftast tornade vita moln upp sig över skogen i den klarblåa skyn högt däruppe rullade åskan, sedan föll ett glittrande regn genom solskenet, den tryckande hettan förvandlades hastigt till väldoftande ånga från tallarna. Allt var blött,glansigt, spegelblankt...” (S.30 ur Muza)

Sista stycket i novellen I Paris, s 93 ”Hemma började hon städa lägenheten. I garderoben i korridoren fick hon syn på hans gamla sommarrock, grå med rött foder. Hon tog ned rocken från hängaren, tryckte den mot sitt ansikte medan hon sjönk ned på golvet. Hennes kropp skakade av högljudd gråt och ropande bad hon att någon skulle förbarma sig över henne” Här krampade mitt hjärta sig i plågor och tårarna rann, ett så fullständigt perfekt  stycke, som är så smärtsamt att läsa.  Och hela Bunins bok är ett litet mästerverk, jag förstår verkligen varför han fick nobelrpiset för det är han förtjänt av. Detta är det jag själv drömmer om att åstakomma med min egen penna, jag tvivlar att jag ens kommer en ynka mm i närheten ens av Bunins storhet men det gör mig inget, för jag njuter istället av hans ord och meningar.

Dickens var den förste författaren som blev riktigt känd över hela världen.  Böcker som Oliver Twist, David Copperfield och Pickwick- klubben är några av hans mest kända verk. Han skrev dock mycket annat med, fantasifulla noveller, ironiska reseintryck, humoristiska porträtt och romantiska kärleksberättelser. Dessa sidor är ganska obekanta för svenska läsare och bildar här stommen i denna bok. Här framträder Dickens i högform som humorist och resenär, som samhällskritiker och som en mycket personlig brevskrivare.

Dickens debuterade ju som författare under namnet Boz, med kåserier, noveller, reseintryck och fantasifulla berättelser som först publicerades i tidskrifter och därefter i bokformat. Några av dom tidiga verken finns med i denna bok som är visar en annan sida av Dickens än vad man tidigare läst. Språket är fortfarande välbekant och hans penna har redan fått en vass tunga. Men här visar han även upp sin humoristiska sida som i novellen, ”Offentliga middagar”. Dickens kunskap att skildra människor så skarpt och så verkligt är hans stora talang, vidare så kan han bygga upp miljöerna runt dessa karaktärer så levande och inträngande så det känns som om man är där. Emellanåt märker man en viss tveka i hans penna, kan det vara hans tidigast verk, innan han riktigt lärt sig att gå ordentligt? Hur som helst är det alltid lika trevligt att umgås en stund med Dickens och få insupa alla hans mustigheter.

I denna novellsamling möter vi Piraten i absolut högform och han visar upp hela sitt breda berättarregister; från den bitterljuva Kärlek och långvantar och den tragikomiska Augusta kommer till klarhet till den märkliga historien om ryttmästare Victor Dieudonne Blaudonner, mannen som hade sin egen dödsdom bakom glas och ram på väggen. Frågan vad som är sant eller falskt har alltid följt i Piratens kölvatten. I novellen Stenskrift drabbas den gamle berättaren av melankoli när han själv funderer över detta problem.

Detta är faktiskt mitt allra första möte med Piraten, jag har naturligtvis hört mycket om honom och hans böcker, speciellt då Bombi Bitt. Men aldrig har jag gett mig i kast med att läsa honom och nu undrar jag varför inte det? För detta är en Pirat vars ord fastnar hos mig, som jag läser i förtjusning, ibland med ett leende på läpparna, ibland med en tår i ögat men alltid med stor glädje över Piratens kunskaper över ordet. Man är aldrig riktigt säker på vad som är sant och vad som enbart hänt i Piratens egna lilla värld. Men spelar det någon roll egentligen? För sant eller falskt så är varje ord och mening en njutning att läsa och få uppleva.

Vår främste författare uttryckte sig i alla litterära genrer, så även i novellens. De flesta av hans noveller är extremt förtätade berättelser, som trots det minimala utrymmet utförligt gestaltar ett mänskligt öde eller skärskådar ett intressant problem. I denna bok finns det nio st korta Strindbergtexter.

Skriver här kortfattat om ett par av dom novellerna som boken rymmer. Det är kul att få upptäcka Strindberg inte bara genom de sk klassikerna utan jag väljer att gå utanför ramen och läser dom lite mindre vanliga texterna. Och denna gångblev det en fullträff!

Ett halvt ark papper: En ung man ska lämna sin lägenhet, på väggen ut hittar han ett ark papper, fullklottrat med telefonnr och där finns hela hans liv. Från första träffen med hans blivande hustru, den första lyckliga tiden tillsammans, vardagliga telenr till slaktare och svärmor, sedan telefonnr till läkaren.  På två små sidor har Strindberg klämt in ett helt liv,  ett helt drama intryckt på två små sidor. Intensivt!Och begåvat!

Fotografi och filosofi: Ett evigt tjafsande mellan två vänner, den ena anser svart är bäst och den andre anser vitt är bäst. Om två individer där båda anser sig veta bäst, ett klassiskt problem.

Skräddarns skulle ha dans: Ett äkta byorginal ställer till med fest!  Brännevinet flödar och sångerna ljuder! Nu är det minsann fest och här ska det minsann inte snålas på spriten inte! Morgonen efter, en helvetiskt huvudvärk och en fasansfull upptäckt. Humor och bitskhet! Vasst och underbar!