Chloe, trettiotvåårig tvåbarnsmor, älskar-eller älskade- sin man. Men han har just övergett henne för en annan. Hennes svärfar tar sig an henne och de två små flickorna över ett veckoslut på landet. Chloe upplever svärfader som kall, sluten och patriarkalisk. Men påverkad av Chloes förtvivlan börjar han berätta om de hemliga passionerna i sitt liv- hur han han också har älskat, och svikit.

En tunn bok 159 sidor, stor text och mycket luft, ändå så ryms där så mycket av dessa två personers smärta, deras kärlek och deras förtvivlan. Det är ett samtal med en äldre man som utåt verkar vara en sträng och gammal man och med en ung kvinna som förlorat den hon älskat så högt. Ett samtal om livet, om kärleken, om sorger och om förluster. En vacker bok som med mjuka ord låter oss få ta del av dels svärfaderns svåra historia och om Chloe som känner sig ratad och bortkastad. Gavalda är en aningen förtjust i att använda sig av … som återkommer hela tiden, dels så stör jag mig på det men dels så gör det att boken verkligen känns just som ett enda långt samtal mellan två personer. En njutning att läsa.Vackert och vemodigt i all sin enkelhet.

Rakt över gatan från huset där Lily Dahl bor ligger Stuart Hotel där sedan en tid New York-konstnären Edward Shapiro flyttat in. Han håller på med en serie porträtt av olika särlingar i Webster. Lily iakttar honom varje dag genom fönstret när han arbetar på någon av sina dukar. En kväll klär hon av sig naken framför fönstret när hon ser Shapiro över gatan…Lily Dahl bor ensam kvar i småstaden Webster i Minnesota sedan hennes pensionerade föräldrar har flyttat till Florida. 19-åriga Lily har skådespelardrömmar men försörjer sig som servitris på Ideal Cafe.  Till cafeet kommer var morgon samma gäster för att äta sin frukost. De båda tvillingarna Bodler, två lika gamla som smutsiga bröder som förlorade sin mamma när det var små. Martin Petersen, som Lily känt sen hon var liten och som är hundlikt besatt av henne, är en annan av stamgästerna. Samtidigt börjar rykten cirkulera om märkliga händelser på nätterna i Webster. Människor som påstår sig sett en man bära omkring på vad som förefaller vara en livlös kvinna.

Det vilar något drömskt över Hustvedts bok, en slags skimmer av fara och magiska händelser. Det är dom udda i Webster som träder fram och visar upp sig, härfinns dom alla blottlagda i all sin fulhet och hemskhet. Edward, konstnären som vill måla dom, Lily som vill förstå vad som händer och Martin som desperat försöker få sin Lily. Här finns även en varm vänskap mellan Lily och den gamla damen Mabel som bor granne med Lily, här finns även kärleken som spirar mellan Lily och Edward. Som det står på baksidan av boken, det känns som Twins Peaks på något sätt.  Något lätt drömskt och förtrollande över hela romanen, jag sluka denna boken på en enda dag faktiskt vilket var ett tag sen jag gjorde. Jag kunde inte släppa taget, så Hustvedt lyckades förtrolla även mig till att älska hennes historia. Återigen gillar jag mycket att författarinnan inte känner sig tvingade till att in i minsta lilla detalj förklara varför saker händer eller hur dom kommer hända, utan låter en del sväva lite i det ovissa. Lågmält tempo som sakta skalar av ett lager i taget, mjukt och ömsint berättar Hustvedt sin historia.

Privatdetektiven och före detta polisen Jackson Brodie får hand om tre olösta fall, där en flicka eller en ung kvinna i Cambridge har råkat illa ut. Jackson, själv bittert skild och far till en älskad åttaårig flicka, grips av uppgiften. Trots att hans enda spår är ett blått mjukisdjur lyckas han följa trådarna bakåt i tiden och upptäcker att fallen hänger samman på ett förbluffande vis. Han lär känna skådespelerskan och manslukerskan Julia, hennes förgrämda syster Amelia, sjuksköterskan Shirley och den överviktige advokaten Theo. Alla bidrar de- medvetet eller omedvetet-med viktiga pusselbitar. Men medan han själva jagar efter gåtans lösning märker han att han själv är jagad. Överraskningarna kommer slag i slag och ingenting är vad det synes vara. Världen är galen, flickor måste skyddas, ingenstans är man trygg.inte ens i graven.

Som vanligt flödar Atkinsons roman med mycket udda karaktärer, som alla bidrar till att föra historiern vidare en liten bit i taget. Vissa verkar finnas där som utfyllnad som Binky Rain med alla katterna som hela tiden springer bort och som då ständigt ringer Jackson för hjälp att hitta dom, men dessa biroller bidrar mycket till mustigheten i romanen och fyller den med liv och med trassel som hela tiden ställer till problem för Jackson under hans jakt efter sanningen. Atkinson slösar med detaljer och har en väldigt ironisk penna som svider till ibland. Men bakom ironin och dom udda karaktärerna gömmer sig smärta och tragedi, där finns sorg och där finns gripande människoöde. Språket är flödande och varmt, det flyter på i en rasande fart, helt plötsligt byter Atkinson spår för en stund för att sedan växla ned och in på ett annat spår. Det gör boken intressant och mycket spännande. Det känns ibland som en form av deckare, utan blod, lik och andra av vanliga deckarattribut.

Det jag gör är att ta över den dagliga driften av andra kvinnors kroppar. Mest påminner uppdraget om att driva en lite firma eller se till att ett hushåll går runt. Jag tar ansvaret för att det som behöver göras blir gjort- inledningsvis bara det mest elementära som att äta, sova och motionerera. Det jag också gör är att ta över smärtan. Så börjar Ada Zacks dagbok. Hon är en ung kvinna med förmågan att ta över andra kvinnors problem; övervikt, värk och trauman.

Detta är en mycket intressant bok som belyser problem som många nog känner igen sig i, om vår kroppsuppfattning och om vår identitet. Ada är en kvinna som går in och tar över kvinnornas problem och smärtor för ett tag, för att lotsa dom rätt när dom själva inte kan, orkar eller vill. Ada som lägger sig själv åt sidan för att helt ta över dessa kvinnors liv, hon som själv bär på en skuldfylld hemlighet och skam. Ada som nog många också kan känna igen sig i och som jag själv känenr igen mig i, att ta över och försöka hjälpa alla hela tiden, och låta det gå så långt att man tappar bort sig själv på vägen. Att andras liv blir verkligheten för en själv medans ens egna liv står på paus.  Man kan läsa Adas dagbok som en thriller, men man bör ännu hellre läsa den på djupet. Ta åt sig av Adas visdomar, det är inga flummiga saker utan vardagsnära tankar, om hur det är när smärtan tar över ens kropp totalt så man tillslut väljer att döva den med mat, socker, droger och andra tillbehör istället för att gå till grunden med det som verkligen är problemet. Jag finner boken ärlig,det känns lite som att läsa en riktig persons privat dagbok, språket är avskalat och mycket enkelt. Men med många olika bottnar i orden och många meningar dolda mellan raderna. Fascinerad läsning och mycket spännande. Fick mig att börja tänka på mig själv, hur jag egentligen behandlar den kropp jag bor i. Att man borde ta bättre hand om sig själv än vad man egentligen gör.

Camille är en utbränd ung kvinna som gör sitt bästa för att försvinna. Sjuk och nedkyld räddas hon av sin granne, Philibert som låter henne bo i sin stora lägenhet. Där finns även hans inneboende Franck, en butter och ohyfsad kock. Och så flyttar mormor Paulette in: en egensinnig gammal dam som vantrivs på ålderdomshemmet. Mitt i denna märkliga situation börjar motstridiga känslor uppstå mellan Camille och Franck. Vi får följa dessa udda existenser under ett år i Paris, deras ömhet, vänskap, utbrott och försoningar och som under normala omständigheter aldrig hade träffats men som alla har stora hjärtan.

Det är med sorg i hjärta jag läser den sista meningen i denna bok, sorg för att jag måste skiljas från dessa personer. För det har varit en förtrollande och ljuvlig upplevelse att få följa dom under en tid nu, jag är dock lättad att jag äger denna bok vilket ger mig möjlighet att återkomma igen. Gavalda målar upp magi med sina ord, hon förför en med mustiga miljöskildringa från Francks restaurang, hon målar upp levande bilder när Camille tecknar sina målningar. Jag gillar verkligen Gavaldas sätt att kunna återge personer som känns verkliga och även vardagliga, precis så här kan livet vara. Orden är enkla men döljer så många känslor och tankar så dom sprängs i tusen bitar. Jag är mycket förtjust i Gavaldas sätt att skriva, måhända att jag slösar med vackra ord om denna bok. Men jag är så förtjust i denna historia, i dessa personer som jag fått följa så länge, jag har sett mörkret, jag har sett ljuset, jag har känt smärta och lyckan, sorg och glädje. Och jag har vetskapen om att det finns en helt ny bok ute med henne nu!

”Det var den sommaren då människan satte sin fot på månen för första gången. Jag var mycket ung på den tiden, men trodde inte att det någonsin skulle komma en framtid. Jag ville leva farligt, pressa mig själv så långt jag kunde och sedan se vad som hände med mig när jag kom dit” Så börjar Marco Stanley Foggs berättelse. Han kommer till New York 1965. Sin far har han aldrig träffat, hans mor dog när han var elva år och han har uppfostrats av sin älskade morbror Victor. Av honom får han nära femtonhundra böcker som gåva. Med dom möblerar han sitt rum- några andra möbler har han inte. Han försöker sig på att studera vid Columbia universitet, men när hans pengar börjar ta slut drar han sig undan allt umgänge. Böckerna säljer han en och en för att hålla svälten borta. Till slut hamnar han som uteliggare i Central Park, där ett par kamrater hittar honom när han just är på väg att gå under. Sålunda räddad till livet får han efter någon tid på universitetets anslagstavla se ett litet meddelande ”Äldre rullstolsbunden herre söker ung man som sällskap. Dagliga promenader, enklare sekreterargöromål. 50 dollar i veckan plus mat och husrum”

Detta är en bok fylld med slumpartade händelser, märliga sammanträffande och bisarra händelser. Återigen visar Auster mig att han kan skriva! Det är en färgstark historia som myllrar av olika karaktärer och händelser, ibland kan det vara lite svårt att hänga med i svängarna för det går ofta undan i Austers böcker. En spännande detalj är att en av dom vänner som räddar Marco från ett avskyvärt slut i rännstenen är en ung man vid David Zimmer, alltså samma person som vi får läsa om i ”Illusionernas bok”.  Första delen av boken stör mig dock något, jag blir riktigt irriterad på denna Marco som så lätt bara ger upp, han släpper taget om allt och vägrar ta emot hjälp, ja han vägrar ju att ens erkänna att allt går åt helt fel håll. Men så fort han får jobbet hos Herr Effing som i sin tur har en ljuvlig husmor vid namnet Mrs Hume, då börjar historian rullar på igen och jag sitter fastvuxen i flera timmar.

Handlar om Lavretzkij som gifter sig med den vackra, omtyckta, populära och sociala Varvara Pavlovna. Varvara Pavlovna omger sig med en massa olika människor och när Lavretzkij får veta att hon har en älskare så skiljs de åt och hon flyttar till Frankrike. Lavretzkij fortsätter ett bra tag med att följa hennes liv genom tidningarna som skriver om henne och vad hon gör. Lavretzkij blir kär i den blyga, tysta, stillsamma, godhjärtade Lisa, som på många sätt är den beräknande Varvara Pavlovnas motsats. Lisa kan trots att hon besvarar Lavretzkijs kärlek inte gå med på denna, hon vill till varje pris få Lavretzkij återförenad med sin fru. När han nås av nyheten att Varvara Pavlovna dött så ändras situationen.
Men detta bud är inte sant och Varvara Pavlovna återvänder till Ryssland och Lavretzkij och ber om hans förlåtelse.
Detta får Lisa att gå in i klostret. Hon tänker att lycka inte är menat för henne. Hon är född till att göra uppoffringar.

Jag drar, kanske en aningen osökt men ändå en liten parallell till viktorianska  kärleksromaner, med svek, kärlek, ungdomlig förälskelse och artiga konversationer. Tugenev gör det med en skarpare penna och med ett djupare intrång i bokens karaktärer och i deras själar. Historien framskrider med stillsamhet och vemod. Miljöerna som tecknar ett vackert men något nedgånget Ryssland är vackert gjorda.

Efter sin hustrus och sina två söners tragiska död i en flygplanskrasch går universitetsläraren och författaren David Zimmer ner i en djup;alkoholfylld och långvarig svacka. Men en dag framför TV:n händer något oväntat: ett klipp ur en stum film får honom att skratta för första gången på månader. Upplevelsen blir en vändpunkt för Zimmer – han blir som besatt av den bortglömde skådespelaren och stumfilmsregissören Hector Mann, spårlöst försvunnen sedan 1929, för nästan sextio år sedan. Han skriver en bok om Manns filmkonst, och strax efter att den publicerats får han ett brev från någon som påstår sig vara Hector Manns fru ”Hector har läst er bok och skulle gärna vilja träffa er. Skulle ni kunna tänke er att besöka oss?” Zimmer tvekar- är det verkligen den mystiske Mann som söker kontakt eller är det någon som försöker lura honom?

Återigen har jag gett mig i kast med en helt obekant författare och återigen har jag blivit förälskad! Austers sätt att berätta en historia är något stort, något ofattbart mystiskt och något som växer sig större för varje sida man läser. David Zimmers är en karaktär som jag fäster mig vid, jag förstår hans avgrundsdjupa mörker och hans kamp för att överleva även han många gånger helst vill lägga av. Zimmer tar sig an att skriva om skådespelare och regisör som ingen ens vet om han finns i livet och inte heller är någon direkt intresserad av denna person som på sin tid var stor men ändå inte så stor att han idag blir ihågkommen som en stjärna. Med en febrig intensivitet får vi följa Davids första resa, att skriva boken om Manns filmer, sakta ser vi hur han bryts ned i små bitar, livet snurrar på som vanligt utanför honom men all hans fokus och energi läggs på denna bok. Auster har ett rikt språk som är starkt och intensivt. Händelserna ramlar på i en rasande fart och man sugs obevekligen in i Auster bokvärld. Jag blir till den graden så fascinerad av Hector Mann att jag önskar att han varit en riktigt person som verkligen spelat in dessa filmer, för jag vill se dom! Likaså den bok Zimmer senare i boken ger sig i kast med att översätta, jag vill läsa den! Jag kommer nu följa Auster och läsa dom andra böcker han skrivit för detta är en bekantskap jag inte tänkte avbryta i första taget.

Namnbrunnen består av elva sagor, infogade i en ramberättelse där sagoberättare från alla länder samlas på Akasha-torget i Pa Chad. Där står skrivaren och nedtecknar vad som sägs, och det är de sagor som läsaren får ta del av. I dessa sagor figurerar prinsar och prinsessor, kungar och drottningar, men också Anubis dyker upp, en vampyr och en rad andra av sagans väsen.

Även detta är en helt ny bekantskap för mig och jag erkänner villigt att det var det vackra omslaget (Grönt med ljusare slingor av blommor och blad med guldtext) som drog mig till Edelfeldts bok! Men nu när jag blivit dränkt i Edelfeldts vackra och sagoskimrande ord så kommer jag villigt att återkomma till henne, oavsett hur boken ser ut på utsidan. Jag är förtjust i hennes förmåga att skapa magi med orden, att berätta sagor för vuxna som känns precis som när man var liten, insvept i en varm filt och farmors röst som viskande berättade om prinsar och prinsessor,  häxor och andra ting från sagans värld. Varje saga i namnbrunnen har sitt budskap, sin mening men det är upp till en själv att hitta den. Edelfeldt tvingar inget på en utan låter sagans magi verka för sig själv. Edelfeldt har sitt eget språk och sina egna ord som kan verkar vara helt vanliga och vardagliga på ytan men så mycket magi som ryms i dom. Jag gillar bokens uppbyggnad, en ramberättelse som för boken framåt genom dom elva sagorna som knyter an till varandra. Det gör att det inte blir så spretigt och att det känns som en hel berättelse och inte uppstyckade på elva fristående avsnitt. Trevligt med den kursiva texten på själva ramberättelsen och sedan vanlig stil på sagorna. Blir en snygg uppdelning då. Underbart och jag kommer återkomma till edelfeldt mycket snart igen.