Martin är en liten stockholmspojke med en trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. Men medan Martin växer upp förändras staden, världen växer. Han träffar vänner eller går på cafe och pratar om flickor och Gud och själens ensamhet. Om kvällarna ger han sig ut i nattvimlet och tror sig ha erövrat världen och kvinnorna. Men i Martin Bircks instängda värld står tiden stilla och förändringar ter sig omöjliga. Långsamt går han in i ett alltmer stilla vemod. Ändå dör aldrig drömmen om kärlek.

Martins barndom är en ljuv skildring av en barndom i sekelskiftets Stockholm, han tillhör borgarklassen och hans föräldrar är trygga och kärleksfulla. Här blommar språket och solen skiner ständigt medan vinden viskar i träden. Sakta så växer så Martin upp, tar studenten och går in i vuxenlivet. Han konfronterar Gud och kyrkan, lämna det därhän och går vidare. Hela boken är en långsam läsning, orden känns små och mer viskande än skrikande. Det är vemodig men vackert att följa Martin genom dom första vuxna åren, en aningen stillastående en stund då Martin vacklar och tycker livet har stannat helt för honom. Sista delen av boken är den som har mest bett i sig, där växer orden och blir arga, här möter vi Martins stora kärlek, här får vi höra och känna hur synen på kärlek och sex var så totalt annorlunda jämtemot nu. Dom två som inte kan visa sig öppet, trots att dom älskar varandra. Söderberg har ännu en gång gett mig en mycket trevlig läsestund, stillsammar än tidigare, mer vemodigt men en mycket behaglig läsning var det.

Arkadij återvänder hem till faderns gods Marino efter att ha avlagt examen vid universitetet i Petersburg. Han har en gäst med sig, vännen Bazarov, son till en fältskär. Bazarov studerar till läkare. Han är nihilist och vägrar erkänna statens och kyrkans auktoritet, och han föraktar adeln. Arkadij beundrar honom, men Arkadijs farbror, som också bor på godset retar sig på honom, råkar ofta i gräl med honom och utmanar honom till slut på duell.

Huduvtemat i denna roman är ett evigt aktuellt problem, motsättningar mellan den äldre och den yngre generationen, men förälskelse, svartsjuka och kärlek spelar också en viktig roll.

Boken tar upp som sagt ett ständigt aktuellt problem om när det nya börja ta över det gamla. Både i det lilla mellan far och son, men även i det större som rör ett helt samhälle. Författaren visar på ett skifte, ännu bara i början av det, med godsägare och livegna. Den yngre generationen vill få bort staten och kyrkans makt, dom vill ha bort adeln. Författaren myntade i denna bok ordet nihilism, kort sagt bort med det gamla, börja om från början.Bazarov visar detta klart och tydligt med sitt känslokalla beteende och avoga sätt gentemot alla dom står över honom, Arkadij följer honom hängivet och  tar ivrigt åt sig allt nytt. Samtidigt vill han gärna ha en fot kvar i det gamla, traditoner och känslorna för hans gods där han växte upp.Samtidigt berättas en öm och varm förälskelse. Miljöerna av Ryssland är vackra och ömsint berättad av någon som älskar sitt land.

När Ruby Lennox föds har Storbritannien knappt hämtat sig från andra världskriget. Det är 1951. Rubys mamma Bunty drömmer om ett helt annat liv. Hennes man George driver en zooaffär i bottenvåningen på det hus i York där de bor men är dessutom en notorisk kvinnojägare. Det är alltså ingen harmonisk familj Ruby föds in i. Vi får också följa Rubys släkt bakåt i tiden till 1800-talet ändå fram till dess hon är vuxen.

”Jag finns till!” Så lyder första meningen i denna lilla pärla till bok. Historien börjar alltså direkt i den sekund Ruby blir tillverkad. Sen får vi följa Ruby genom den första tiden som foster i mamma Buntys mage, vidare genom barndomen, in i tonåren. För att sedan i slutet få en inblick i den vuxna Rubys liv. Och hela tiden så är Ruby den som berättar och hennes röst följer med i hennes utveckling och mognad. Vilket ger ett djupare intryck och en härlig ton åt boken. Med jämna mellanrum dyker det upp ting och händelser som har sitt ursprung ur en tidigare historia hos någon av Rubys släktningar, dels långt tillbaka i tiden, senare lite närmare släktningar som fortfarande lever. Dessa historier nämns vid fotnoter och har egna kapitel för sig. Där tar någon av Ruby talrika och mycket speciella släktning vid och berätta sin historia på sitt egna vis. Ruby själv har en välutvecklad talang för humor och ironi som gör att man skrattar nästan hela tiden. Dock så finns där alltid ett allvar, ett mörker som vilar över Ruby och dom som ska vara hennes familj. För det är inte en familj som funger väl ihop och är väldigt oharmoniska. Atkinson skriver väldigt väl och har ett mycket detaljrikt sinne. I företalet skrivet av Marie Peterson står det att denna bok av Atkinson kallas för en anti-familjekrönika. Och det stämmar väl in, för som sagt detta är ingen normal familj. Men underbart roligt har jag haft med denna bok, den har varit min bussbok (se nästa inlägg) nu under en tid och det har den passat bra till då man efter en stund tillsammans med Ruby, hennes familj, alla djuren och alla släktningar så behöver man en paus, hämta krafterna innan man vågar ge sig i kast med dom igen!

Thérèse Raquin (1867) är Zolas genombrottsverk. Det är en naturalistisk skildring om otrohet, mord, kärlek och hat. Thérèse, som är olyckligt gift med Camille, inleder ett förhållande med makens kamrat Laurent. Thérèse och Laurent blir djupt förälskade i varandra och tillsammans planerar de att mörda Camille, för att de sedan skall kunna börja ett nytt, lyckligt liv.

Nu har jag kämpat med Therese och Laurent i snart två veckor. Jag orkar inte mer, jag erkänner! Jag skummade dom sista 30 sidorna för att komma till slutet. Zola skriver i sitt företal, det som han kände sig tvingade till att införa i boken pga av den häftiga kritik som boken fick när den kom ut första gången, att han ville ge en exakt skildring av en människas psyke, helt vetenskapligt. Men Zola har ett stort sinne för detaljer och effekter, hans intresse för de mänskliga passionerna tog ofta överhand. I en långsam takt så rör vi oss allt längre ned mot botten av den lerfyllda dammen, vi dras in i dessa två personers förvridna sinnen och ser varje lite detalj i deras vidriga hallucinationer lika skarpt som om dom var i samma rum som en själv. Zola säger i sitt företal att han vill likt en obducent dissekera det männskliga psyket likt ett lik som man skär upp och blottlägga allt som döljs innanför huden och musklerna där under. Jag mår illa av dessa personer, dom är vedervärdiga. Samtidigt fascineras jag av historien och jag förstår Zolas syfte till varför han skrev denna bok. Jag förstår hans intresse av psykologi och de mänskliga passionerna. För vad är det som driver en till att begå ett mord, till att ingå ett äktenskapsbrott, till att förnedrar sig så som dessa två gör hela tiden.  Jag förstår att denna bok blev en skandalsucce då den kom ut, Zola klär inte sina ord i bomull eller linda vackert silke om dom. Utan han visar upp allt i klart ljus och räds inte för det smutsiga, det syndiga och inför förnedringen.  Han gör det alltså så pass bra att jag inte orkar ta mig igenom dom sista sidorna. Jag som älskar skräckfilmer, gärna splatter, blod och psykotiska galningar, det rör mig icke ett enda dugg. Detta som inte ens är en skräckbok gör mig mer rädd och mer nervös och illamående än vad en vanlig film skulle kunna åstakomma, det skrivna ordet har alltid haft stor makt över mig och säkert över många andra med. Det skrivna ordet försvinner aldrig, det är inpräntat på pappret, i mitt minne, i alla läsares minne, det försvinner inte såsom en film gör. Som sagt 1867 kom denna bok ut, 2009 sitter jag med den och blir illamående och rädd av den. Intressant tanke det där faktiskt!

Silver föddes ur slumpen. Hon är resultatet av ett kort möte mellan hennes mor och en tillfälligt strandad sjöman. Efter moderns död beslutar sig befolkningen i den lilla karga hamnstaden Salt i norra Skottland att hon ska bo hos den blinde fyrvaktaren Pew. Han berättar historier om längtan och rotlöshet. Han berättar om Babel Dark, den präst som på 1800-talet tog sin tillflykt till Salt för att kuva ljuset inom sig. Berättelserna blir en karta som Silver följer. Genom dem undersöker hon de mörka rummen som finns i oss alla och de fyrar av ljus som vi ständigt strävar mot.

Med ett varmt och poetiskt språk målas en öm och kärleksfull historia fram. Med små ord som träffar en rakt i hjärtat så får vi ta del av Silver och Pew. Miljöerna kring fyren i Salt är saltbestänkta och karga, invånarna härdade och ordfattiga. En sträv humor lyfter när orden blir för mörka och omgivningen för svår. Kapitlen skiftar från nu till då, antingen följer vi Silver eller Babel Darks svåra och plågsamma dubbelliv.Det griper tag i en och man skrattar och man gråter. Detta är en bok att ta fram, läsa ett st och njuta lite av. Som en riktigt vacker och lyxig choklad pralin som får sakta smälta på tungan och man riktigt njuter av alla dom intensiva nyanser, från sötma till bitterhet. Ett mästerverk anser jag att detta är.

Jag medger att jag aldrig märkte något ovanligt med Charles Strickland i början av vår bekantskap!, säger berättaren i inledningen. Det var när Strickland var börsmäklare i London och levde ett välbärgat borgerligt liv med fru och två barn. Men en dag bryter han upp, lämnar allt och far till Paris för att måla. han vet inte om han någonsin kan bli en konstnär, men han måste försöka inget annat betyder något. Han drivs av sin lidelse som gör honom hänsynslös mot både sig själv och andra. Strickland blir berömd men inte förrän efter sin död på Tahiti, dit han kom av en tillfällighet och stannade. I Paris hade han levt i armod. På Tahiti är livet lättare tillsammans med den unga infödda Ata långt från bebyggelsen, och han har funnit sina motiv och målar, målar. Berättaren, som liksom alla andra inte insåg konstnärens genialitet, är fascinerad av hans personlighet och livsöde. Att söka utröna hans hemlighet är fängslande som en detektivhistoria. W. Somerset Maugham hade Paul Gauguin i tankarna när han skrev Månen och silverslanten som utkom 1919

Detta var en mycket intressant bok med ett rikt persongalleri. Här kommer många udda figurer fram. Speciellt Mr Strickland själv som helt abrupt lämnar hela sitt borgerliga liv bakom sig och det inkludera hans fru och hans två barn.Först tänkte jag vilken skitstövel, men sen börja jag förstå att han jagade en dröm, vision eller något annat som bara han visste vad det var. Och för att hitta det så var han beredda att göra precis vad som helst för detta något gör honom helt besatt och ingetannat betyder något för honom. Han struntar helt i att han på sin väg krossar andras liv, såsom Blanche och Dirk, ett par vänner till berättarfiguren. Vars historia också får lov att ta plats och får mig att bli djupt berörd, störd och irriterad. Starkt av en författare att kunna ge en så många motsatta känslor i en och samma bok.

Maria är en sjuttioårig kvinna som förlorat allt, och som samlat ihop resterna av sitt liv i kartonger som hon staplat utmed väggarna i sin trånga portvaktslägenhet på Jungfrugatan i Stockholm. På något sätt liknar hon de munkar som ännu lever i klostret inhugget i det branta berg, strax borton Jeriko, dit Kristus fördes av djävulen för att frestas. Varje dag lever de också med vetskapen att inget liv vore enklare att göra slut på än deras. Det vore bara att kasta sig ut.

Nej, jag orkar bara inte med denna bok nu. Självömkan, patetiska personer  och en massa gråt och ångest. Nej, inget som passar nu. Kanske en annan dag, vid en annan tid.

Emil Sinclair står mellan två världar. Han är uppfostrad i föräldrahemmets stränga ordning, i en atmosfär av renhet och ljus, plikt och goda seder. Utanför finns den förbjudna världen, mörkret, synden, och fördärvet. Han konfronteras med den först på smygvägar, fascinerad och skrämd, och den får med åren allt större makt över honom. I hans vacklan bli vännen Demian en ledare, en brådmogen yngling som är hans ideal, hans spegelbild utan skammens skuggor. ”Den som vill födas måste slå en värld i spillror”, förklarar Demian. Frigörelsen ur barndomens skyddande skal blir en smärtsam kamp för Emil Sinclair. Men på vägen till sig själv når han allt större insikt och livsmod.

”Fågeln kämpar sig ur ägget. Ägget är världen. Den som vill födas måste slå en värld ur spillror. Fågeln flyger till gud. Guden heter Abraxas.” (sid. 80)

Jag använder mig här av ett citat från efterordet sidan 168. ”Hesse böcker vänder sig till dig som är på djupet intresserad av sitt eget liv, sin egen kreativa väg genom livet. Hur ska jag hitta mig själv som människa, vem är jag, vad går just mitt liv ut på, vad har jag för viktig uppgift att fylla. Man måste försöka genomskåda alla fördomar och missuppfattningar, man måste försöka se livet som det verkligen är.”

Just nu är det allt jag kan säga. Mina egna ord blir tomma och meningslösa.Jag måste få landa efter denna bok, hämta andan och sortera mina tankar och känslor.

Boken utspelar sig under 1300-talet i de trakter som idag kallas Tyskland. Ett land som i boken är hårt pinat av digerdödens obarmhärtiga härjningar. I inledningen får läsaren stifta bekantskap med den ena av bokens två förgrundsgestalter: Den unge och finlemmade Narziss. En briljant ynglig som idkar flitiga och mycket framgångsrika studier vid klostret Mariabonn. Lite längre fram i boken introduceras bokens verkliga huvudperson Goldmund; en pojke som är några år yngre än Narziss och som lämnats till klostrets försorg av sin stränge fader. Goldmund dras nästan omedelbart till den förståndsmässigt överlägsne Narziss och gör allt som står i sin makt för att fånga dennes uppmärksamhet. Det visar sig dock snart att Narziss och Goldmund är väldigt olika varandra, ja de är faktiskt varandras direkta motsatser: Två individer med så olika lidelser och livsmål att de för sin själsliga överlevnad blir beroende av den andres vänskap. Goldmund lämnar så småningom klostret och den trygga världen för ett liv som kringstrykande vagabond och kvinnokarl.

Hesse var en sökare och skrev böcker till alla vi andra sökare där ute. I denna boken handlar det mycket om motsatser:det självbehärskande och det lustfyllda livet, mellan förnuft, vetenskap och filosofi å ena sidan, och musik, dans, intuition, passion och kärlek å den andra. Detta är en bok som inte går att läsa som ren underhållning, här får man lära sig något om just den problematik som kan uppstå mellan två motsatser, det kan vara inom en själv, i relationer med andra människor och i livet självt. Att medvetet använda sina kunskaper till att förändra sig själv, att aktivt söka ett liv som innebär att man känner sig tillfredsställd. Att våga med öppna ögon ta till sig nya kunskaper. Och lära sig av dom. Detta är något som försvinner i dagens böcker. Visst finns där den del skatter att kunna ösa upp visdom och kunskaper ifrån. Men dessa böcker drunknar lätt i det överflöde av ”topplisteböcker” som matas fram i en vansinnig fart. Visst som ren underhållning kan väl vissa av dessa också fungera. Men tänk nu tanken, var helt öppen nu och inga fördomar, Här har vi en man Hesse som skrev många starka böcker som 70 år efter dom kom ut fortfarande känns aktuella, dess ämne är något som finns i våra liv idag med, här kan vi insupa kunskaper, läsa nya tankar, förbättra och förändra oss själva. Och även om det så går 70 år till så kommer Hesses böcker att leva kvar hos dom som förstår detta. Som inser vilken kraft dessa böcker har. Tänk nu på valfri ”topplistebok”, yta, glitter, snygg förpackning, ett visst nöje för stunden. Tror du att denna bok kommer finnas i folks minne om 70 år? Tror du att denna bok kan ge dig allt det som Hesse gav dig i denna bok? Jag kan nämna många fler stora namn att jämföra med, men jag nöjer mig med Hesse. Då han grep tag i mig, borra sig in i min själ och ruska om den. Och jag är numera inte samma person som förut. Nej jag har inte tagit till mig allt han säger och tänker, men han öppnade min ögon. Han visade mig en annan väg, en väg fylld med rikedomar, skatter, kunskaper och förändringa. Det gäller att öppna sitt sinne, sina ögon och sina tankar. Att inse vad man vill fylla sitt liv med.

Tomas Weber är tjugo år och har precis tagit examen. Vårsolen skiner,  livet leker och Stockholm ligger inför hans fötter. Tomas bestämmer  sig för att köpa ett par röda handskar och blir förälskad i  butiksflickan, samtidigt som han inleder en kärleksförbindelse med  familjeflickan Märta, lånar pengar på falskt namn och sitter på Riche  och pratar om livet med sina vänner. Med debutromanen Förvillelser skapade Hjalmar Söderberg (1869-1941)  en odödlig bild av den första ungdomens berusande livskänsla och  osäkerhet inför framtiden.

Tomas är en ung man som brottas med svåra tankar om kärleken. Om synden att älska och att inte känna synd inför kärlek. Det är vackert och det är stundtals plågsamt då vi följer Tomas under hans plågade vandringar genom Stockholms gator. Hans tankar snurra fort och han vet inte hur han ska ställa sig inför kärleken. Om ungdomens plågor och svåra val. Om att inte förstå sig själv och att lida svåra kval inför livets kaotiska verklighet. Söderberg har här ett med utsmyckat språk, han svävar ut i sina iakttagelser om Tomas känslor och plågor. Vackert dock och trevligt. Bör nog läsa om denna då i min bok Dr Glas så var denna med som extra material i slutet. Vilket gjorde mig förvirra till en början, om det var ett tillägg till Dr Glas eller en egen berättelse. Och efter att ha precis läst Dr Glas som kan tankar och funderingar så är det nog lämpligt att läsa om just Förvillelser senare igen.