”Det var den sommaren då människan satte sin fot på månen för första gången. Jag var mycket ung på den tiden, men trodde inte att det någonsin skulle komma en framtid. Jag ville leva farligt, pressa mig själv så långt jag kunde och sedan se vad som hände med mig när jag kom dit” Så börjar Marco Stanley Foggs berättelse. Han kommer till New York 1965. Sin far har han aldrig träffat, hans mor dog när han var elva år och han har uppfostrats av sin älskade morbror Victor. Av honom får han nära femtonhundra böcker som gåva. Med dom möblerar han sitt rum- några andra möbler har han inte. Han försöker sig på att studera vid Columbia universitet, men när hans pengar börjar ta slut drar han sig undan allt umgänge. Böckerna säljer han en och en för att hålla svälten borta. Till slut hamnar han som uteliggare i Central Park, där ett par kamrater hittar honom när han just är på väg att gå under. Sålunda räddad till livet får han efter någon tid på universitetets anslagstavla se ett litet meddelande ”Äldre rullstolsbunden herre söker ung man som sällskap. Dagliga promenader, enklare sekreterargöromål. 50 dollar i veckan plus mat och husrum”

Detta är en bok fylld med slumpartade händelser, märliga sammanträffande och bisarra händelser. Återigen visar Auster mig att han kan skriva! Det är en färgstark historia som myllrar av olika karaktärer och händelser, ibland kan det vara lite svårt att hänga med i svängarna för det går ofta undan i Austers böcker. En spännande detalj är att en av dom vänner som räddar Marco från ett avskyvärt slut i rännstenen är en ung man vid David Zimmer, alltså samma person som vi får läsa om i ”Illusionernas bok”.  Första delen av boken stör mig dock något, jag blir riktigt irriterad på denna Marco som så lätt bara ger upp, han släpper taget om allt och vägrar ta emot hjälp, ja han vägrar ju att ens erkänna att allt går åt helt fel håll. Men så fort han får jobbet hos Herr Effing som i sin tur har en ljuvlig husmor vid namnet Mrs Hume, då börjar historian rullar på igen och jag sitter fastvuxen i flera timmar.

Handlar om Lavretzkij som gifter sig med den vackra, omtyckta, populära och sociala Varvara Pavlovna. Varvara Pavlovna omger sig med en massa olika människor och när Lavretzkij får veta att hon har en älskare så skiljs de åt och hon flyttar till Frankrike. Lavretzkij fortsätter ett bra tag med att följa hennes liv genom tidningarna som skriver om henne och vad hon gör. Lavretzkij blir kär i den blyga, tysta, stillsamma, godhjärtade Lisa, som på många sätt är den beräknande Varvara Pavlovnas motsats. Lisa kan trots att hon besvarar Lavretzkijs kärlek inte gå med på denna, hon vill till varje pris få Lavretzkij återförenad med sin fru. När han nås av nyheten att Varvara Pavlovna dött så ändras situationen.
Men detta bud är inte sant och Varvara Pavlovna återvänder till Ryssland och Lavretzkij och ber om hans förlåtelse.
Detta får Lisa att gå in i klostret. Hon tänker att lycka inte är menat för henne. Hon är född till att göra uppoffringar.

Jag drar, kanske en aningen osökt men ändå en liten parallell till viktorianska  kärleksromaner, med svek, kärlek, ungdomlig förälskelse och artiga konversationer. Tugenev gör det med en skarpare penna och med ett djupare intrång i bokens karaktärer och i deras själar. Historien framskrider med stillsamhet och vemod. Miljöerna som tecknar ett vackert men något nedgånget Ryssland är vackert gjorda.

Efter sin hustrus och sina två söners tragiska död i en flygplanskrasch går universitetsläraren och författaren David Zimmer ner i en djup;alkoholfylld och långvarig svacka. Men en dag framför TV:n händer något oväntat: ett klipp ur en stum film får honom att skratta för första gången på månader. Upplevelsen blir en vändpunkt för Zimmer – han blir som besatt av den bortglömde skådespelaren och stumfilmsregissören Hector Mann, spårlöst försvunnen sedan 1929, för nästan sextio år sedan. Han skriver en bok om Manns filmkonst, och strax efter att den publicerats får han ett brev från någon som påstår sig vara Hector Manns fru ”Hector har läst er bok och skulle gärna vilja träffa er. Skulle ni kunna tänke er att besöka oss?” Zimmer tvekar- är det verkligen den mystiske Mann som söker kontakt eller är det någon som försöker lura honom?

Återigen har jag gett mig i kast med en helt obekant författare och återigen har jag blivit förälskad! Austers sätt att berätta en historia är något stort, något ofattbart mystiskt och något som växer sig större för varje sida man läser. David Zimmers är en karaktär som jag fäster mig vid, jag förstår hans avgrundsdjupa mörker och hans kamp för att överleva även han många gånger helst vill lägga av. Zimmer tar sig an att skriva om skådespelare och regisör som ingen ens vet om han finns i livet och inte heller är någon direkt intresserad av denna person som på sin tid var stor men ändå inte så stor att han idag blir ihågkommen som en stjärna. Med en febrig intensivitet får vi följa Davids första resa, att skriva boken om Manns filmer, sakta ser vi hur han bryts ned i små bitar, livet snurrar på som vanligt utanför honom men all hans fokus och energi läggs på denna bok. Auster har ett rikt språk som är starkt och intensivt. Händelserna ramlar på i en rasande fart och man sugs obevekligen in i Auster bokvärld. Jag blir till den graden så fascinerad av Hector Mann att jag önskar att han varit en riktigt person som verkligen spelat in dessa filmer, för jag vill se dom! Likaså den bok Zimmer senare i boken ger sig i kast med att översätta, jag vill läsa den! Jag kommer nu följa Auster och läsa dom andra böcker han skrivit för detta är en bekantskap jag inte tänkte avbryta i första taget.

Namnbrunnen består av elva sagor, infogade i en ramberättelse där sagoberättare från alla länder samlas på Akasha-torget i Pa Chad. Där står skrivaren och nedtecknar vad som sägs, och det är de sagor som läsaren får ta del av. I dessa sagor figurerar prinsar och prinsessor, kungar och drottningar, men också Anubis dyker upp, en vampyr och en rad andra av sagans väsen.

Även detta är en helt ny bekantskap för mig och jag erkänner villigt att det var det vackra omslaget (Grönt med ljusare slingor av blommor och blad med guldtext) som drog mig till Edelfeldts bok! Men nu när jag blivit dränkt i Edelfeldts vackra och sagoskimrande ord så kommer jag villigt att återkomma till henne, oavsett hur boken ser ut på utsidan. Jag är förtjust i hennes förmåga att skapa magi med orden, att berätta sagor för vuxna som känns precis som när man var liten, insvept i en varm filt och farmors röst som viskande berättade om prinsar och prinsessor,  häxor och andra ting från sagans värld. Varje saga i namnbrunnen har sitt budskap, sin mening men det är upp till en själv att hitta den. Edelfeldt tvingar inget på en utan låter sagans magi verka för sig själv. Edelfeldt har sitt eget språk och sina egna ord som kan verkar vara helt vanliga och vardagliga på ytan men så mycket magi som ryms i dom. Jag gillar bokens uppbyggnad, en ramberättelse som för boken framåt genom dom elva sagorna som knyter an till varandra. Det gör att det inte blir så spretigt och att det känns som en hel berättelse och inte uppstyckade på elva fristående avsnitt. Trevligt med den kursiva texten på själva ramberättelsen och sedan vanlig stil på sagorna. Blir en snygg uppdelning då. Underbart och jag kommer återkomma till edelfeldt mycket snart igen.

Martin är en liten stockholmspojke med en trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. Men medan Martin växer upp förändras staden, världen växer. Han träffar vänner eller går på cafe och pratar om flickor och Gud och själens ensamhet. Om kvällarna ger han sig ut i nattvimlet och tror sig ha erövrat världen och kvinnorna. Men i Martin Bircks instängda värld står tiden stilla och förändringar ter sig omöjliga. Långsamt går han in i ett alltmer stilla vemod. Ändå dör aldrig drömmen om kärlek.

Martins barndom är en ljuv skildring av en barndom i sekelskiftets Stockholm, han tillhör borgarklassen och hans föräldrar är trygga och kärleksfulla. Här blommar språket och solen skiner ständigt medan vinden viskar i träden. Sakta så växer så Martin upp, tar studenten och går in i vuxenlivet. Han konfronterar Gud och kyrkan, lämna det därhän och går vidare. Hela boken är en långsam läsning, orden känns små och mer viskande än skrikande. Det är vemodig men vackert att följa Martin genom dom första vuxna åren, en aningen stillastående en stund då Martin vacklar och tycker livet har stannat helt för honom. Sista delen av boken är den som har mest bett i sig, där växer orden och blir arga, här möter vi Martins stora kärlek, här får vi höra och känna hur synen på kärlek och sex var så totalt annorlunda jämtemot nu. Dom två som inte kan visa sig öppet, trots att dom älskar varandra. Söderberg har ännu en gång gett mig en mycket trevlig läsestund, stillsammar än tidigare, mer vemodigt men en mycket behaglig läsning var det.

Arkadij återvänder hem till faderns gods Marino efter att ha avlagt examen vid universitetet i Petersburg. Han har en gäst med sig, vännen Bazarov, son till en fältskär. Bazarov studerar till läkare. Han är nihilist och vägrar erkänna statens och kyrkans auktoritet, och han föraktar adeln. Arkadij beundrar honom, men Arkadijs farbror, som också bor på godset retar sig på honom, råkar ofta i gräl med honom och utmanar honom till slut på duell.

Huduvtemat i denna roman är ett evigt aktuellt problem, motsättningar mellan den äldre och den yngre generationen, men förälskelse, svartsjuka och kärlek spelar också en viktig roll.

Boken tar upp som sagt ett ständigt aktuellt problem om när det nya börja ta över det gamla. Både i det lilla mellan far och son, men även i det större som rör ett helt samhälle. Författaren visar på ett skifte, ännu bara i början av det, med godsägare och livegna. Den yngre generationen vill få bort staten och kyrkans makt, dom vill ha bort adeln. Författaren myntade i denna bok ordet nihilism, kort sagt bort med det gamla, börja om från början.Bazarov visar detta klart och tydligt med sitt känslokalla beteende och avoga sätt gentemot alla dom står över honom, Arkadij följer honom hängivet och  tar ivrigt åt sig allt nytt. Samtidigt vill han gärna ha en fot kvar i det gamla, traditoner och känslorna för hans gods där han växte upp.Samtidigt berättas en öm och varm förälskelse. Miljöerna av Ryssland är vackra och ömsint berättad av någon som älskar sitt land.