När Ruby Lennox föds har Storbritannien knappt hämtat sig från andra världskriget. Det är 1951. Rubys mamma Bunty drömmer om ett helt annat liv. Hennes man George driver en zooaffär i bottenvåningen på det hus i York där de bor men är dessutom en notorisk kvinnojägare. Det är alltså ingen harmonisk familj Ruby föds in i. Vi får också följa Rubys släkt bakåt i tiden till 1800-talet ändå fram till dess hon är vuxen.

”Jag finns till!” Så lyder första meningen i denna lilla pärla till bok. Historien börjar alltså direkt i den sekund Ruby blir tillverkad. Sen får vi följa Ruby genom den första tiden som foster i mamma Buntys mage, vidare genom barndomen, in i tonåren. För att sedan i slutet få en inblick i den vuxna Rubys liv. Och hela tiden så är Ruby den som berättar och hennes röst följer med i hennes utveckling och mognad. Vilket ger ett djupare intryck och en härlig ton åt boken. Med jämna mellanrum dyker det upp ting och händelser som har sitt ursprung ur en tidigare historia hos någon av Rubys släktningar, dels långt tillbaka i tiden, senare lite närmare släktningar som fortfarande lever. Dessa historier nämns vid fotnoter och har egna kapitel för sig. Där tar någon av Ruby talrika och mycket speciella släktning vid och berätta sin historia på sitt egna vis. Ruby själv har en välutvecklad talang för humor och ironi som gör att man skrattar nästan hela tiden. Dock så finns där alltid ett allvar, ett mörker som vilar över Ruby och dom som ska vara hennes familj. För det är inte en familj som funger väl ihop och är väldigt oharmoniska. Atkinson skriver väldigt väl och har ett mycket detaljrikt sinne. I företalet skrivet av Marie Peterson står det att denna bok av Atkinson kallas för en anti-familjekrönika. Och det stämmar väl in, för som sagt detta är ingen normal familj. Men underbart roligt har jag haft med denna bok, den har varit min bussbok (se nästa inlägg) nu under en tid och det har den passat bra till då man efter en stund tillsammans med Ruby, hennes familj, alla djuren och alla släktningar så behöver man en paus, hämta krafterna innan man vågar ge sig i kast med dom igen!

Thérèse Raquin (1867) är Zolas genombrottsverk. Det är en naturalistisk skildring om otrohet, mord, kärlek och hat. Thérèse, som är olyckligt gift med Camille, inleder ett förhållande med makens kamrat Laurent. Thérèse och Laurent blir djupt förälskade i varandra och tillsammans planerar de att mörda Camille, för att de sedan skall kunna börja ett nytt, lyckligt liv.

Nu har jag kämpat med Therese och Laurent i snart två veckor. Jag orkar inte mer, jag erkänner! Jag skummade dom sista 30 sidorna för att komma till slutet. Zola skriver i sitt företal, det som han kände sig tvingade till att införa i boken pga av den häftiga kritik som boken fick när den kom ut första gången, att han ville ge en exakt skildring av en människas psyke, helt vetenskapligt. Men Zola har ett stort sinne för detaljer och effekter, hans intresse för de mänskliga passionerna tog ofta överhand. I en långsam takt så rör vi oss allt längre ned mot botten av den lerfyllda dammen, vi dras in i dessa två personers förvridna sinnen och ser varje lite detalj i deras vidriga hallucinationer lika skarpt som om dom var i samma rum som en själv. Zola säger i sitt företal att han vill likt en obducent dissekera det männskliga psyket likt ett lik som man skär upp och blottlägga allt som döljs innanför huden och musklerna där under. Jag mår illa av dessa personer, dom är vedervärdiga. Samtidigt fascineras jag av historien och jag förstår Zolas syfte till varför han skrev denna bok. Jag förstår hans intresse av psykologi och de mänskliga passionerna. För vad är det som driver en till att begå ett mord, till att ingå ett äktenskapsbrott, till att förnedrar sig så som dessa två gör hela tiden.  Jag förstår att denna bok blev en skandalsucce då den kom ut, Zola klär inte sina ord i bomull eller linda vackert silke om dom. Utan han visar upp allt i klart ljus och räds inte för det smutsiga, det syndiga och inför förnedringen.  Han gör det alltså så pass bra att jag inte orkar ta mig igenom dom sista sidorna. Jag som älskar skräckfilmer, gärna splatter, blod och psykotiska galningar, det rör mig icke ett enda dugg. Detta som inte ens är en skräckbok gör mig mer rädd och mer nervös och illamående än vad en vanlig film skulle kunna åstakomma, det skrivna ordet har alltid haft stor makt över mig och säkert över många andra med. Det skrivna ordet försvinner aldrig, det är inpräntat på pappret, i mitt minne, i alla läsares minne, det försvinner inte såsom en film gör. Som sagt 1867 kom denna bok ut, 2009 sitter jag med den och blir illamående och rädd av den. Intressant tanke det där faktiskt!

Silver föddes ur slumpen. Hon är resultatet av ett kort möte mellan hennes mor och en tillfälligt strandad sjöman. Efter moderns död beslutar sig befolkningen i den lilla karga hamnstaden Salt i norra Skottland att hon ska bo hos den blinde fyrvaktaren Pew. Han berättar historier om längtan och rotlöshet. Han berättar om Babel Dark, den präst som på 1800-talet tog sin tillflykt till Salt för att kuva ljuset inom sig. Berättelserna blir en karta som Silver följer. Genom dem undersöker hon de mörka rummen som finns i oss alla och de fyrar av ljus som vi ständigt strävar mot.

Med ett varmt och poetiskt språk målas en öm och kärleksfull historia fram. Med små ord som träffar en rakt i hjärtat så får vi ta del av Silver och Pew. Miljöerna kring fyren i Salt är saltbestänkta och karga, invånarna härdade och ordfattiga. En sträv humor lyfter när orden blir för mörka och omgivningen för svår. Kapitlen skiftar från nu till då, antingen följer vi Silver eller Babel Darks svåra och plågsamma dubbelliv.Det griper tag i en och man skrattar och man gråter. Detta är en bok att ta fram, läsa ett st och njuta lite av. Som en riktigt vacker och lyxig choklad pralin som får sakta smälta på tungan och man riktigt njuter av alla dom intensiva nyanser, från sötma till bitterhet. Ett mästerverk anser jag att detta är.

Jag medger att jag aldrig märkte något ovanligt med Charles Strickland i början av vår bekantskap!, säger berättaren i inledningen. Det var när Strickland var börsmäklare i London och levde ett välbärgat borgerligt liv med fru och två barn. Men en dag bryter han upp, lämnar allt och far till Paris för att måla. han vet inte om han någonsin kan bli en konstnär, men han måste försöka inget annat betyder något. Han drivs av sin lidelse som gör honom hänsynslös mot både sig själv och andra. Strickland blir berömd men inte förrän efter sin död på Tahiti, dit han kom av en tillfällighet och stannade. I Paris hade han levt i armod. På Tahiti är livet lättare tillsammans med den unga infödda Ata långt från bebyggelsen, och han har funnit sina motiv och målar, målar. Berättaren, som liksom alla andra inte insåg konstnärens genialitet, är fascinerad av hans personlighet och livsöde. Att söka utröna hans hemlighet är fängslande som en detektivhistoria. W. Somerset Maugham hade Paul Gauguin i tankarna när han skrev Månen och silverslanten som utkom 1919

Detta var en mycket intressant bok med ett rikt persongalleri. Här kommer många udda figurer fram. Speciellt Mr Strickland själv som helt abrupt lämnar hela sitt borgerliga liv bakom sig och det inkludera hans fru och hans två barn.Först tänkte jag vilken skitstövel, men sen börja jag förstå att han jagade en dröm, vision eller något annat som bara han visste vad det var. Och för att hitta det så var han beredda att göra precis vad som helst för detta något gör honom helt besatt och ingetannat betyder något för honom. Han struntar helt i att han på sin väg krossar andras liv, såsom Blanche och Dirk, ett par vänner till berättarfiguren. Vars historia också får lov att ta plats och får mig att bli djupt berörd, störd och irriterad. Starkt av en författare att kunna ge en så många motsatta känslor i en och samma bok.