En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus. Deras destination är kusten, men det vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gängen som rör sig längs vägen, det kläder de bär på kroppen, en kärra med mat- och varandra.
Vad det är som har hänt får vi inte veta och vi får aldrig veta dessa två personers namn. Allt vi vet är att dom måste ta sig till kusten. Jag var inte bered på den hypnotiska effekt boken skulle ha på mig. Det är en tunn bok på 240 sidor, stor text och mycket mellanrum. Men i dom mellanrummen och i dom helt avskalade orden göms en smärta som gör att ögonen tåras och hjärtat bultar. Kärleken mellan far och son är kraftfull, trots en otroligt liten chans att överleva så gör det ingenting så länge som har varandra. Det är vackert och det är plågsamt. Och det är väldigt tankeväckande. För vad har man kvar när allt annat försvunnit, när solen inte längre lyser, när fåglarna tystnat, vinden kallnat och världen inte längre är vad den brukade vara? Detta är en bok att gömma i sitt hjärta och minnas länge.
Citat sidan 161 ”När de började vandra igen var han mycket kraftlös och trots sina stora ord hade han blivit mer modlös än han varit på flera år. Nedlortad av diarre, stödd på varuvagnens handtag. Han sneglade på pojken ur sina insjukna härjade ögon. Ett nytt avstånd mellan dem. Han kände det. Efter två dagar kom de till ett område där eldstornar hade dragis fram och efterlämnat kilometervis med bränd jord. En askskorpa i vägbanan flera centimeter djup och svårt att ta sig fram med vagnen Asfalten hade bucklats upp av hettan och sedan lagt sig igen. Han stödde sig på handtaget och tittade framåt längs vägen. De smala kullfallna träden. Vattenledaren en grå sörja. Ett svartnat plockepinnland”
