»Morfinbegäret är bara ett symptom på hans psykopatiska läggning och denna har gjort honom så viljesvag att han inte längre kan motstå det mycket starka begäret efter giftet; den fria viljan att fatta beslut är upphävd därför att begäret är oemotståndligt. G. kan inte hållas ansvarig för de brott som lagts honom till last.« Dr Götzmann, överläkare på Mannheimfängelset
Det var inte mycket som tydde på att han skulle få ett deckarpris uppkallat efter sig eller en gata i Zürich. Medan han levde var det psykiatrikerna, åklagarna och förmyndaren som gjorde anspråk på att beskriva morfinisten, småtjuven och författaren Friedrich Glauser (18961938).
Med en serie kriminalromaner från andra hälften av 1930-talet gjorde schweizaren slutligen succé, men det var redan sent i hans korta liv. Med »Morfin« introduceras den tyskspråkige deckarfadern för svenska läsare med en rad självbiografiska texter, myndighetsutlåtanden och kriminalnoveller.
WOW! Alltså detta var den mest absurda, sinnesjuka och helt utspårade bok jag läst på länge. Jag äcklas, jag fascineras, jag imponeras och jag blir stum av tanken att detta är en verklig person löst sammansatta biografi. Noveller,brev, dokument, journaler från läkare. Allt i en enda röra. Men jag förstår samtidigt att det var så här Friedrich liv såg ut,ett kringflackande liv som småtjuv, vagabond och ständigt på jakt efter morfinet som styrde hans liv totalt. Han var en outsider och han var stolt över det. Han ville inte vara som alla andra, borgarlivet såg han ned på och avskydde stundtals det med.
