Brautigans noveller är överrumplande infallsrika och bistert humoristiska. Han iakttar folk på nära håll, med en skarp örnblick pch samtidigt ett varmt accepterande av allt och alla, hela tiden på spaning efter svaret på livets kringlidande gåta. Ibland känner han sig som ”spöket av ett barn” som ”undersöker minnet av sina leksaker”. Här och där skymtar barndomen i USA under andra världskriget fram, en orolig uppväxt som formar den vuxne man han nu är, det kan också handla om öringsfiske eller hjortjakt, om maratonsittning på bio, om flörtiga flickors knep på hippieglada vinfester i San francisoco. Det är extremt förtätade underfundiga snapshotsberättelser om udda vardagshändelser som ger blixtrande och ibland storslagna glimtar av en hällbar mening i tillvaromysteriet.
Brautigan skriver med en sylvass penna som biter till ordentligt, man kan fnissa och man kan skratta åt hans underfundiga meningar om underliga händelser men så plötsligt fastnar skratter i halsen och tårarna svider i ögonen. I vissa av texterna märks Brautigans svårmod skarpt, hans förtvivlan över en värld som inte fungerar och som han inte passar in i. Ibland hugger han till ordentligt med bitter ton och mycket skärpa. Jag fann det att det bästa var att läsa ett par texter, lägga undan boken, tänka igenom, andas och komma upp ovanför vattenytan igen, sedan plocka åt mig boken igen och fortsätta lära känna Brautigan och hans USA. Med vetskapen att Brautigan en dag inte orkade mer utan valde att avslut sitt eget liv, gör läsning svår, särskilt i dom mer biografiska texterna. Men helt klart läsvärd och intressant.
