Kan man drunkna i en rosenrabatt? Är södegök alltid dödergök? Det är frågor  den unge diplomaten Jonas Berg, kusin till Johan Kristian Holm, möter på sitt midsommarfirande i hjärtat av Närke. På den gamla herrgården Bosta trasar döden sönder brutalt sönder idyllen, törnrosasömnen störs av ett sensationellt frimärkesfynd. Den blonda försommaren är kuliss till en lätt komedi som slutar i tragik en mörk augustinatt med rund kräftmåne. Bellmans luta klingar i sommarnatten. Trädgårdsgångarnas grussträngar försvinner bland gröna buskage. Blommor står bleka i dunklet. En båt glider stilla ut på svarta vatten. Och någon väntar…

En ljuvlig bok i vacker herrgårdsmiljö, men i den blomsterdoftande natten döljer sig något mörkt. En riktig pusseldeckare med lätt humor och vackert språk. Ett rikt persongalleri med livfulla människor. Jag är väldigt förtjust i  Mårtensson sätt att skriva och bygga upp en  historia. Det är lätt, ljust och vänligt. Älskar herrgårdsmiljöerna, dom vackra och ömsinta personbeskrivningar och så Mårtensson kärlek till maten! Hela tiden äter dom gott och läckert, vissa stycken fick jag nästan hoppa över då jag kände magen protestera, jag var iväg på ”jobb” och hade inte möjlighet att gå iväg och äta på flera timmar…

Ett mord i New York, ett självmord i Geneve och ett inbrott i Stockholm. Finns det något samband? Konsten och den internationella handeln med de ”stora” namnen har huvudrollen och Johan Kristian Homan dras in i ett dödligt händelseförlopp bland fascinerande människor i udda miljöer där upplösningen sker i en romersk gravkammare.

Detta är så ”mysigt”, kanske lite fel ord att använda om en deckar fylld med mord och onda personer, men det är den känslan jag får. Stillsamma antikhandlaren Johan Kristian Homan med sin vackra Cleo de Merode, en vacker blåmaskad siameskatt hamnar mitt i en komplicerat fall med passioner, girighet och avundsjuka som en del av ingredienserna. Homan är en man som älskar rött vin, riktigt god mat och antikviteter, han är en mild person med en Jag funderar faktiskt på att införskaffa flera böcker om Homan, det finns rätt många!  Ska skriva in dom i ett annat inlägg. torr humor. Ett vällustigt språk med detaljrikedom, intressanta personerbeskrivningar. Jag gillar verkligen detta, det är en perfekt mellanbok, en pausbok, för att rensa huvudet mellan dom lite tyngre böckerna. Underbar läsning och en härlig lässtund.

Tre unga män har åkt till en stuga vid en tjärn i skogen för att umgås över en helg. Under en nattlig båttur kastar sig plötsligt en av dom över bord och drunknar. Hans kamrater lyfter inte ett finger för att rädda honom. Kommisarie Konrad Sejer börjar utreda det märkliga självmordet och inser så småningom att gåtans lösning står att finna i någon fruktansvärd händelse i det förflutna. De tre vännerna har burit på en hemlighet som två av dom är beredda att göra allt för att dölja. Men frågetecknen låter sig inte skingras:varför gjorde de inget för att rädda vännen? Varför hade den drunknande precis innan fått plötsliga ångestattacker. Då påträffas ännu ett lik i en sjö.

Jag e besviken. Först tänkte jag att jag fått ta i en lättläst variant av denna bok men så verka inte fallet vara.(Det som gjorde att jag tänkte i dom banorna var dels den stora texten, antalet sidor som e ganska få och enkelheten i språket.) För detta är inte bra, jag har älskat Fossums tidigare böcker, uppskattat den sävlige Sejer och hans godmodiga kollega Skarre och dom invecklade och spänningsfyllda historierna. Men i denna bok så finns inget av detta, allt bara ramlar på, kastas fram och helt plötsligt e boken slut… Och jag känner mig snuvad på konfekten, jag som längtat efter en härlig Fossum bok och så får detta, en menlös historia som inte på något sätt griper tag i mig, karaktärer som känns platta och trista och även Sejer och Skarre känns inte längre som gamla bekanta. Så en aningen besviken är jag allt.

Sommar på Shetlandsöarna, den årstid när fåglarna sjunger vid midnatt och solen aldrig går ner. I en enslig dal vid vattnet förbereds en vernissage på ett konstgalleri. Jimmy Perez, poliskommisarie på ön, är en av gästerna. Till vernissagfesten anländer en välklädd främling, går fram till en målning och brister i häftig gråt. Perez tar honom åt sidan och det framgår att mannen inte vet vem han är. Plötsligt är han försvunnen. Nästa dag hittas en man i en sjöbod med en clownmask för ansiktet. När Jimmy Perez börjar forska i det förflutna kommer han märkliga hemligheter på spåren. Gamla lojaliteter sätts på hårda prov, och till slut måste sanningen fram.

Detta är del två i en serie om fyra böcker som utspelar sig på Shetlandsöarna med den tystlåtne Jimmy Perez som lagens man. Även Fran Hunter från bok nr 1 är med i denna bok, dels som utställare och dels för sin nu mer privata relation med Perez.  Att lägga en deckar historie på ett ställe som är naturligt ett slutet ”rum” är väldigt smart, för som här i denna bok så känner alla alla, dricker grannen kaffe istället för te till frukosten så vet hela ön det innan lunchen serveras. Men när så en främling tränger sig på så ställs allt på prov, för vem av dom är mördaren? Cleeves är (utan att avslöja för mycket) en mästare på att helt vända på historien så man sitter som ett levande frågetecken, för den man minst anar det visar sig vara mer ond än vad man trodde. Shetlandsöarna är vackert beskrivna, man får en känsla för just denna årstidens ljusa nätter då solen aldrig riktigt går ned, dom karga bergsområden, dom små byarna och dess invånare. Och återigen så är det väldigt skönt att Perez inte är den stereotypa poliskommisarien, han är en lugn man och väldigt skarpsint. Tålmodigt nystar han upp historien och alla hemligheter. Han får hjälp av polisen i från Inverness, och där är det Kommisarie Taylor som tar en framträdande roll med sitt buffliga sätt och sin rastlöshet. Det är en stillsam bok som sakta nystar upp ”garnhärvan”, personerna i boken är utmärkt beskrivna och miljöerna är detaljrika. En lagom ”mysig” deckare och jag kommer läsa dom två andra böckerna i serien med, varje del utspelas under en viss årstid. Än så länge har vintern varit då i form av Svart som natten och nu sommaren Vita nätter.

En man som är ute och går med sin hund i den otillgängliga trakten utanför Kings Lynn i Norfolk får en chock när hunden plötsligt kommer springande med ett ben i munnen. Ett människoben. Kriminalkommissarie Harry Nelson misstänker att det är kvarlevorna av Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkelogen och benexperten Ruth Galloway. Ruth Galloway närmar sig fyrtio och har försonats med tanken på att hon kommer vara singel resten av livet. Hon bor ensam med sina katter och radion som sällskap och föreläser på universitetet. Mot sin vilja finner hon sig indragen i mysteriet med kroppen som begravdes i den sanka marken i hennes hemtrakter. När ännu en flicka försvinner bli läget mer desperat. Nelson och Ruth närmar sig varandra i jakten på saningen om flickornas öde samtidigt som Ruth börjar få hotfulla meddelanden.

Detta är författarinnans debut bok och jag tycker hon gör mycket bra ifrån sig. Visst det är en vanlig ”standar” deckare med alla dom rätta detaljerna, en kvinna som i detta fall är en arkelog, en manlig kommisarie, en kuslig miljö, mörka hemligheter och udda personer, men dock så fängslar denna bok mig mycket mer. Dels beror det på miljöerna, saltängarna, marsklandskapet, regnet, havet och gråheten, dels är det Nelson och Ruth, båda känns så ”vanliga”. Ruth är smart, beläst och ensam men ensamheten är något hon trivs med, så mycket att hon bosätter sig långt ut på landet. Nelson är en enkel kriminalare, inga spritproblem, en hyfsad relation med sin fru och barn och har ett och annat vettigt att komma med. Just att dom känns vanlig gör dom så mycket mer intressanta. Griffiths personskildringar är detaljerade precis som hennes språk. Hon sammanfogar arkelogin med brottsutredningen på ett snyggt sätt, dom mer vetenskapliga termerna är förklarade på ett bra sätt utan att  man känner sig dum i onödan. Jag är extra förtjust i just deckare som utspelar sig ute på landsbygden då miljöerna bidrar till en ruggig stämning, speciellt när man själv sitter i ett litet torp, vedspisen som knastrar, regnet som smattrar på fönstrena och mörkret kryper närmare.

Sonja Walter slår sin man. Hon slår i desperation över hans slutenhet och stumhet. Staffan försvarar sig inte, men han känner sig förödmjukade och blir allt mer hatisk. Han drömmer om att Sonja ska dö. Livet skulle bli så mycket enklare då. Sina fantasier skriver han ner i sin svarta bok, den som Sonja tror är ett manuskript till en historisk roman. Så en dag inträffar något som stämmer allt för väl med Staffans fantasier.

En deckare utan någon avdankad polis, ingen alkoholiserad snut som är trött på livet.  Utan en ren psykologisk thriller om människan och denns hemliga mörker. Staffan stör jag mig på så mycket, jag vill ruska om honom och be honom öppna munnen, precis som Sonja vill. Sonja som skäms över sina handlingar så mycket. Starkt skrivet, rappt berättat och mycket intensiv. I mitten av boken blir en något utsvävande men författarinnan hittar strax tillbaka igen till rätt spår. Vissa detaljer känns onödiga och väldigt omständiga. Men hon visar med förståelse vad som döljs bakom välputsade fasader och lyckliga leender. En viss påminnelse om Rendell psykologiska penna har även författarinnan.